känslostormar och folkhögskoleprov

Nu har jag landat efter en av de mest omtumlande dagarna i mitt liv. Den andra provdagen på Wendelsberg, bestående av en till audition och ett tre timmar långt samarbetsprov i grupp. Den här gången blev det inte Strindberg utan en scen ur Angels in America, den där hon bränner maten. En av mina personliga favoriter. Det kändes väldigt bra att ta en scen jag tycker så mycket om och som ligger så nära, det är lättare att känna det då. Tycker jag. Och själv uppförandet gick bra, inga missar, inget snubblande. Frågan är vad juryn tyckte, om jag föll dem i smaken. Jag vet faktiskt inte alls. Men oavsett hur det går är jag väldigt stolt över att ha kommit hit och glad att ha fått uppleva dessa känslostormar och extrema situationer. Jag råder alla som vill att testa på att göra ett sånt här prov, det är otroligt utvecklande. Och en träffar så väldigt fina människor (som en tyvärr måste konkurrera med tillslut, dock...) I min grupp fanns en del riktiga guldkorn som jag hoppas få träffa igen. Teatermänniskor alltså, I love them. Eller människor som brinner i största allmänhet.

Inom en vecka ska jag förhoppningsvis få svar och självklart vill jag komma in. Men jag vet att konkurrensen är hård och guldklimparna ruskigt duktiga. Så vi får väl se. Godnattpuss.

för hon har tagit studenten

Och så tog den lilla i mössan studenten. Hon den där porslinsdockan... Johanna och Rosanna var där. Och nya fina Cajsa. Och många många fler som alla höll med om U:s fantastiskhet. Tal hölls, vin dracks och pussar pussades.

happydance!

Vad kan jag säga... att släpa runt på Strindberg i två veckor lönade sig. Idag gick jag vidare från första intagningsprovet på Wendelsbergs folkhögskola, taldramatik. Och jag är GLAD. Pirrig, hoppig, lycklig. Men det gäller att inte ropa hej riktigt än... på söndag äger det andra provet rum och jag ställs inför ännu svårare utmaningar.

Men en kan ju inte låta bli att hoppas, eller hur?

august och jag

Kära bloggen. Idag har jag hattat runt, igen. Men dagen till ära var det tillsammans med August Strindberg. Mannen som år 1888 i ett brev till Verner von Heidenstam skrev "Qvinnan såsom liten och dum och derför elak, såsom mannens bihang och påhäng skall qväsas till såsom barbaren eller tjufven. Hon är endast behöflig såsom vår äggstock och lifmoder, allra bäst dock som slida!" Han utmärkte sig dessutom som antisemit och just det ja, författare. Och det är denna sista sysselsättning jag har fokuserat på idag eftersom jag håller på att repetera in en scen ur hans pjäs "Leka med elden". Besökte min käraste dramalärare på Donner idag och stötte oundvikligen ihop med gamla fina spöken. Vissa som skakade min självuppfattning mer än jag kunde ana..

Sen var det så fint så jag blev bjuden på middag av en rar vän. Snuvades på att träffa en annan raring pga. det ondskefulla påfundet ryggskott (inte mitt) och åkte istället hem för att se på Harold and Maude. Dessutom hade mamma bakat surdegsbröd, sånt som ska jäsa i minst fem timmar. Och det var... too good for words. Varmt, nybakt med smör till. Min mamma är ett kulinariskt geni och jag kan bara hoppas att något har fastnat på mig också. Så där satt jag och myste, med bästa filmen och godaste brödet. Och tänkte; nu!

frida

Idag har jag lyssnat på Nour El-Refais sommarprat (igen) och läst om Frida Kahlo. Hon sitter numera även på min vägg, med en sträng blick tittar hon ut över rummet. På Martin-Gropius-Bau i Berlin är det fram till Augusti en fantastisk Kahloutställning med över 120 målningar och skisser. Jag såg den precis innan jag lämnade och kan varmt rekommendera den. Tills ni får möjlighet att själva se hennes verk ger jag min tolkning. Även om min mustasch lämnar åtskilligt att önska..

round round baby, round round

Idag har jag städat. Städat och slängt saker, något jag älskar lika mycket som att släpa hem alla skatter jag hittar. Kretsloppet av ting. Är ju (som bekant av de flesta) ganska emot konsumtionssamhällets slit-och-slängmentalitet och tycker dessutom att tanken på att köpa nya saker känns... tråkig. Men secondhand, hallelulja. Är dock inte så mycket för att visa upp mina "senaste fynd/latest thriftings som många i bloggvärlden, det tilltalar mig inte riktigt. Förutom om det är något exeptionellt fint förstås. Då kan jag inte låta bli.

En annan fin sak är när en hittar något som passar någon annan sådär helt och fullt. Jag har alltid älskat att ärva saker, ändå sen jag fick ta över min käraste grannes urvuxna collegetröjor när vi var små. Nu har min stil förändrats något, men glädjen, pirret är detsamma. And it works both ways, glädjen i att ge ni vet. Idag har jag hittat en del saker som jag bara tänkt "ja, men den här passar ju perfekt till ... !" Då kan en dessutom känna att det där kretsloppet kan fortsätta ett varv till, minst.

Och sen är det ju den där secondhandjakten. Den ljuva. Att slå på laserblicken, sortera bort 95% av allt en ser och hitta pärlorna. Det bästa är loppisar och pingstkyrkor. Det senare för att det förutom fina saker och hög fyndfaktor brukar finnas både fika och rara kristna tanter.

På söndag är det en jättestor loppis i majorna. Jag ska vara där. Det tycker jag ni också ska.

(p.s.

jag har inventerat mina klänningar också. jag har 46 stycken. på sant)

kungsparken/dom jävlarna ska skjutas

En dag av sociala strapatser slutar framför Hitchcocks Rebecca. Charmerande kusligt, passande min sinnesstämning. En kväll för att dricka whiskey och lyssna på Tom Waits. Men jag är trött nu, så det blir sömn istället. Idag har jag ätit kaka och tårta i flera sällskap, blivit skjutsad på cykel från Änggården till Vasa och frusit i en park tillsammans med en samling fina människor. Efter detta sneddade jag genom kungsparken, trots idoga varningar om allt som kan hända. För jag vill inte låta mig begränsas av rädsla. Att jag bara för att jag är kvinna bör välja en särskild väg gör mig så rosenrasande, skuldförskjutningen som gör att vi angriper symptomet istället för problemet. Och i och med detta lägger ansvaret på kvinnan, tjejen, flickan. Hon som gick fel väg/hade fel kläder/betedde sig på fel sätt. Och fick skylla sig själv. Idag, i Sverige, 2010. Blir. Arg.

vad som finns i växjö

Jag återvände från Växjö med två klänningar, ett durkslag i emalj och många nya framtidstankar. Alltid felklädd som jag är hade jag min narniakappa med mig, den mörka i ylle. Ni kan nog ana hur fel det blev. Den tjocka, tryckande värmen med en föraning om åska. Den som har legat över min tillvaro idag också. En riktig otursdag. Men sen, kom min älskade granne hem och vi gjorde det vi är bäst på förutom att spela TP och dricka vin. Nämligen nattpromenera.

kärlekens förtvivlan

Nu är jag tillbaka hemma igen efter behaglig tågresa. Funderar på varför det känns så trevligt att åka tåg jämfört med andra transportmedel. Är det rälsen, som gör det möjligt att både läsa och skriva men samtidigt skapar vibration nog att somna in sådär gott till? Kanske. Jag får fortsätta mina undersökningar. Jag tillbringade resan med att skriva brev och läsa Århundrades Kärlekssaga av Märta Tikkanen från 1978. Hon är sen en tid tillbaka min favoritordkonstnär, någonstans mellan författare och poet. Och feminist förstås. Kärlekssagan är en berättelse om kärlekens förtvivlan och hur svårt det är att leva tillsammans med och älska en alkoholist. Jag satt och bläddrade på tåget, medan tunga hollywoodtårar föll ner i mitt knä. Den har den effekten på mig. Varje gång. Ett annat fantastiskt verk av samma författare är den drömska Arnaia - kastad i havet. Den önskar jag mig i födelsedagspresent.
För snart (ganska snart) fyller jag tjugo år.

(bild härifrån)

porslinshjärta

Som sagt, inte för mycket krångel. Bara bilder..

rapport från samtiden

Kära bloggen. Idag sänder vi live från Växjö. Världens tak.

Jag är här på gästspel hos Anton och Maria, insupandes studentlivet. Jag planerar att närstudera deras ritualer och delge mänskligheten mina resultat när vistelsen är slut. Såvida inte "fel" personer får reda på mina planer och "fixar" mig innan dess, så att säga. Jag menar alla som läst Millennieserien vet ju att det är något en måste ta med i beräkningen. Eller var det bara jag som tänkte så..?

Hur som helst så är jag här. Bara tre timmars tågresa från gbg, passerandes spännande platser som Borås, Värnamo och Alvesta. Genom urskog och över forsar. M har lovat att visa mig Växjös secondhandutbud imorgon vilket jag ser fram emot mycket. Det är ju som bekant i de lite mindre städerna, långt ifrån Hagas lättillgängliga dyrgripar, som en hittar de verkliga guldklimparna. Vi ska dessutom ta oss omkring medelst cykel, mitt absoluta favorittransportmedel.

Idag, innan jag satte mig på tåget, så satt jag vid vallgraven med en alldeles förtjusande person och tog mycket fina foton på den. Personen var en sån där som bara blir bra helt av sig själv och där det absolut klokaste du kan göra som fotograf är att låta den hållas i all sin självklara skönhet. Dvs. inte krångla till det för mycket, bara ta bilden. Så det gjorde jag. Med mycket tillfredställande resultat. Jag har stött på en sådan människa tidigare, i min absoluta närhet, men inte tänkt att det skulle kunna finnas fler. Men nu vet jag. Imorgon lägger jag upp dessa hypeade bilder, promise. Men nu ska jag krypa till kojs. Det är en stor dag imorgon.

a+a= forevah

Idag fikade jag med Anna. Vi drack kaffe, diskuterade hur mycket bättre det var förr och ristade in våra initialer i hagaparkens grus.

somedays

Ligger nedbäddad med fulkultur upp till öronen och känner mig dålig. En dålig-dag. En dag när en har svårt att förstå hur vissa saker och ting ska lösa sig. Alls. Ute är det kallt och rått, kylan letar sig in i min bubbla. Ockuperar min oas. (mmm... bloggångest...)

and they call it puppy love

Jag och Squirrly hade kvalitetstid med fastrarnas lilla prins, Dylan.
It was love at first sight. Faktiskt på riktigt, även om denna bild kanske inte illustrerar just precis detta.
Vi drack kaffe och pratade om allt som är viktigt. Och jag tänkte att oj så glad jag är över henne. Vi som nästan går way back numera. Och kan fylla i varandras meningar som få andra.

den ovissa framtiden

Kära bloggen. Sitter i vasastan, uppfylld av en helt ny känsla. För mig, vill säga. För jag tror nog att det finns en hel del där ute som är väl bekanta med känslan framtidsångest. Det är ingen skön känsla. Den har mycket gemensamt med den där känslan av att falla i en dröm, iallafall i min variant. Jag tror att jag i och med folkhögskole-insökningen fick en brutal verklighetsflash. En insikt i att precis såhär hårt är det i teater-/kulturbranschen. Inte bara nu, utan alltid. Och jag vet inte om jag klarar det, i all ärlighet. Men vad ska en ta sig till då? Bli civilekonom? Brandman, polis, prinsessa? De flesta vuxna människor i det här landet har ju faktiskt jobb. Jag undrar hur de hamnat där, ville de bli vad de blev eller var det slump alltihop? I min absoluta närhet utbildar sig människor till psykologer, lärare och socionomer. Men tanken på att "bestämma sig" får mig att sätta min morgonmüsli i vrångstrupen.. Jag är ju inte klar än!

Om någon har något råd att ge, vänligen sänd dem till mitt föräldrahem i ett brunt A4-kuvert utan avsändare. Vill ju inte väcka några misstankar att allt inte skulle vara i sin ordning...

minnenas sorl

Ikväll hamnar jag framför en dokumentär om autism, och får lite mer vidgade vyer. Jag försöker skapa myskänslan, men känner mig lite tom. Jag kom ju inte in på skolan, men det är inte det. Jag var mest glad över att ha överlevt denna märkliga situation. 180 jättenervösa människor som väntar i tre timmar före och tre timmar efter tre minuters tid framför en jury. Jag har aldrig gjort en audition, aldrig upplevt något liknande. Tankar om att det är så svårt att tävla i något en älskar bubblar upp och jag vill bara bli en autodidakt surkart med egen teater.
Men jag valde tillslut ikväll att fly bort, till staden jag lämnat. Jag tänker på den dagen då jag och Clara åt croissanter på en uteservering i Prenzlauerberg. Och hela världen var i Technicolor.

nu behöver jag er hjälp

Godmorgon. Äter müsli och har nervösklump i magen. Idag åker jag till Skåne för att söka in till folkis, det ska bli spännande och mycket läskigt. Jag kommer tillbaka om några dagar och tar förmodligen en liten paus tills dess. Men som hemuppgift till er har jag detta: En gammal anleckningsbok har gått ur tiden (igen) och nu måste en ny invigas. Men ni vet ju; ingen bok utan ett inledingscitat. Efterlyser inspirerande citat som doftar nytt och viskar om hopp.
Tack.

av ren pina i masthugget

Jag hälsade på Pernilla i hennes Masthugget-bo. Det var tjusigt som tusan och med oss var allt som vanligt, idag på det bästaste av sätt. Aldrig kan jag väl få vara så konstig som med henne.
Och sen... så gick jag. Och kom aldrig mer tillbaka.

hanna, utan h

Igår efter att ha varit på Donner så gick vi på estetklassernas sista konsert på Musikens Hus. Hanna spelade på sin egenhändigt byggda elgitarr och vi formligen svällde av stolthet. Träffade många gamla kära spöken som jag inte sett på länge, länge. Sen hem och fortsätta med det långsamma, metodiska uppackande jag ägnat mig åt sen jag kom hem. Ett slags landningsterapi, misstänker jag..

donner revisited

Idag var jag på besök på min gamla gymnasieskola, det kära Donner. Många fina återseenden, kärleksinjektioner och en ganska skön insikt om att vissa saker aldrig förändras. Som den lilla hemliga våningen högst upp, där vi flydde betygs- och relationsångest och som jag prydde med min favorit-Jan Stenmark. Den sitter fortfarande kvar och jag hoppas att den kan få någon att le med blöta eller torra kinder om någon hittar upp dit igen. Precis som vi gjorde. Då.

åter till det invanda

Så sitter jag här, i mitt rum. Frida Kahlo-planschen har fått ersätta tidigare väggprydnader men annars är det väl som vanligt. Söker något nytt i det gamla, känner att det måste bli så. Annars går jag med allra största sannolighet i bitar. Men jag ser ett ljus ändå; imorgon ska jag in till staden och träffa några av de kära. Den vita Marilynklänningen är strykt och väntar, hallelulja för att återigen ha ett strykjärn.
Hoppas på milt vårväder. Och ett vackert gbg.

marina

Denna bildserie av min allra käraste roomie är från min sista dag i Berlin. Den 1:a maj. En dag fylld av intryck och upplevelser, demonstrationer och kravallpolis. Nu är jag hemma (?) och känner mig mycket märklig till sinnes. Antar att det är som det ska vara, och tänker att jag sover på saken. Men ändå saknar jag lite.

såhär ser det ut

Såhär i slutskedet har jag äntligen fått till några kollektiv-bilder från mitt rum och det kaosiga köket. Som bonus Marina, Kasha och Johannes. De finaste/crème de la crème.