ack, hjärtat

Blir alldeles varm varje gång jag ser den här. Dessutom så glad över att den sjungs av en femme jag kan identifiera mig med, en med min stil och mitt uttryck. Varken glitter, 90-talsflirt eller tights med surralistiska mönster. Det är inte så att jag inte tycker om de uttrycken på andra, bara att jag aldrig ser mig, och istället hela tiden får söka mitt erkännande i straighta representanter istället. Vilket inte alltid räcker till. Jag känner mig ofta väldigt uppskattad men också ensam. Osynlig mitt i den redan osynliggjorda gruppen som jag identifierar mig med. Har inte haft någon vintagefemme vid min sida sen jag slutade träffa S 2011. Och jag vet att hon kände samma sak, att det var en anledning till att vi blev vänner. Det finns inte så många av oss. Människor ger en olika saker och det här identifikationsbehovet är ett behov av många. Men jag tänker på det ganska ofta ändå. Att det finns artister som Mary Lambert som tar en offentlig roll och visar att det här är ännu ett sätt en kan se ut på gör mig glad. Att sången och videon dessutom är ungefär det finaste gör inte saken sämre.

mafioso

Jag överlevde helgens scoutläger med maffiatema, nätt och jämt.

amanda fucking palmer

Om mindre än en månad ska vi se henne i Köpenhamn. 

(CRAZY!)

svenska filmskatter

Vi har hittat hem lite sen vi fikade på Filmstadens portvakscafé härom helgen. Jag, I och D blev betagna och sålde våra själar för att gå med i Filmstadens vänner. Och vilken investering det var, jo jo det ska jag säga er. Kan tipsa alla om att gå dit. En får kaffe i kanna av porslin. Bara en sån sak...

 (bilder från I:s smartphone, blandade fotografer)