Nå. Tillbaka i Stockholm, med allt som hör därtill. Vaknar, öppnar ögonen sakta, tittar mig omkring och tänker nej. Men jag tar mig upp, dansar sömndrucket till julklappsskivan och sätter på mig kläder. Sätter upp håret i victory rolls, målar omsorgsfullt munnen klarröd. Far till Söder för att träffa bönor. Det var fint. Men, hela dagen har jag känt mig så matt, så fysiskt tömd. Och väldigt mottaglig för känslor, om möjligt ännu mer än vanligt. När jag kom hem väntade ett brev på mig. Jag staplade alla mina apelsiner till en pyramid, kokade mig en kopp te och satte mig att läsa. Det är månaden för noveller. Men inte alla handlar om mig.
(och var.. går gränsen mellan sant och osanning? ♥)
onsdag 12 januari 2011
måndag 10 januari 2011
primärfärger
Hand i hand genom Göteborg, svart kaffe och novell som stark saft. I timmar stod vi, satt vi där. Tills det var dags för uppgörelse. Senare under en rask promenad rann det över, jag som så sällan gråter numera. En dag till bredden mättad av intryck. Tur att sällskapet på bussen är sånt som går att falla på. Jag vet att hon fångar mig.
lördag 8 januari 2011
fredag 7 januari 2011
det är tur att jag har naturen
"Tidigt om våren, i kyla
bröt jag ett ofött blad.
Mellan hårda små knoppfjäll, i klibbiga veck
sov glädje hoprullad i väntan, sov skräck.
Blottad, i brännande händer
låg det kommandes knopp när jag bad:
låt mig ej vänta förgäves.
Låt mig slå ut mina blad."
torsdag 6 januari 2011
årskrönika - andra delen
Våren förflöt under stilla flit. Min prioriteringslista för livet såg ut såhär:
A. Komma in på Fridhems teaterlinje
B. Komma in på Wendelsbergs teaterlinje
C. Flytta till Stockholm och plugga teatervetenskap.
Och jag läste manus, var så nervös så jag ville kräkas, övade och övade med olika välvilliga medmänniskor. Gick vidare på den ena, men fick tillsist kalla handen. Grät en skvätt men behövde inte förtvivla så länge innan en ganska bra känsla tog plats i mig. Under de olika provdagarna hade jag ju fått smaka på konkurrensen och höra historier som skulle få nackhåret att resa sig på er kära läsare. Och insikten sjönk in att detta inte alls var något jag ville. Visst älskade jag teater, med fy sjutton för att vara skådespelare. För att orka kämpa så hårt för att nå dit en vill behövs en brinnande glöd, en glöd som jag inte har för teatern. Innan jag hade mött människor som brann kunde jag omöjligen förstå vad eld är. Men nu visste jag.
Studentmottagningar och ljuva återföreningar kantade maj och juni. Jag förälskade mig i vanlig ordning och upplevde för första gången tung framtidsångest. Irrade runt på picknickfestival och andra lång-dag. Började sy och fick en symaskin i födelsedagspresent. Upplevde hur rädd en kan bli när en av ens käraste nästan försvinner, på riktigt.
Och så jobbade jag min sista sommar på ett ställe som kom att dra ner mig mer än jag nånsin kunnat ana. Flydde tillbaka till Berlin under en vecka och insåg att det jag letade efter inte heller fanns där. Jag måste vidare. Började på allvar sikta in mig på Stockholm och skrev brev till Susanna. Jagad av drama in i det sista hoppade jag på tåget och flyttade in i en garderob i Hagsätra.
Gick på Fotografiska och stiftade bekantskap med Vee Speers bilder. Började på Stockholms universitet och teatervetenskapliga institutionen. Lärde sakta men säkert känna nya människor. Och sen vart det val, valvaka på Högkvarteret och bittra tårar över resultatet. Jag såg på extremt mycket Buffy och flyttade till Söder där jag fick testa på att bo ensam. Inget för mig.. Upptäckte Kate Beatons serier (se nedan). Inledde min karriär som barnvakt och gick på demonstrationer mot Sverigedemokraterna på Sergels torg.
A. Komma in på Fridhems teaterlinje
B. Komma in på Wendelsbergs teaterlinje
C. Flytta till Stockholm och plugga teatervetenskap.
Och jag läste manus, var så nervös så jag ville kräkas, övade och övade med olika välvilliga medmänniskor. Gick vidare på den ena, men fick tillsist kalla handen. Grät en skvätt men behövde inte förtvivla så länge innan en ganska bra känsla tog plats i mig. Under de olika provdagarna hade jag ju fått smaka på konkurrensen och höra historier som skulle få nackhåret att resa sig på er kära läsare. Och insikten sjönk in att detta inte alls var något jag ville. Visst älskade jag teater, med fy sjutton för att vara skådespelare. För att orka kämpa så hårt för att nå dit en vill behövs en brinnande glöd, en glöd som jag inte har för teatern. Innan jag hade mött människor som brann kunde jag omöjligen förstå vad eld är. Men nu visste jag.
Studentmottagningar och ljuva återföreningar kantade maj och juni. Jag förälskade mig i vanlig ordning och upplevde för första gången tung framtidsångest. Irrade runt på picknickfestival och andra lång-dag. Började sy och fick en symaskin i födelsedagspresent. Upplevde hur rädd en kan bli när en av ens käraste nästan försvinner, på riktigt.
Och så jobbade jag min sista sommar på ett ställe som kom att dra ner mig mer än jag nånsin kunnat ana. Flydde tillbaka till Berlin under en vecka och insåg att det jag letade efter inte heller fanns där. Jag måste vidare. Började på allvar sikta in mig på Stockholm och skrev brev till Susanna. Jagad av drama in i det sista hoppade jag på tåget och flyttade in i en garderob i Hagsätra.
Gick på Fotografiska och stiftade bekantskap med Vee Speers bilder. Började på Stockholms universitet och teatervetenskapliga institutionen. Lärde sakta men säkert känna nya människor. Och sen vart det val, valvaka på Högkvarteret och bittra tårar över resultatet. Jag såg på extremt mycket Buffy och flyttade till Söder där jag fick testa på att bo ensam. Inget för mig.. Upptäckte Kate Beatons serier (se nedan). Inledde min karriär som barnvakt och gick på demonstrationer mot Sverigedemokraterna på Sergels torg.
Upplevde mitt livs första ångestattack, som jag först inte kunde sätta namn på. Grävde ner mig i skola och var väldigt ledsen och tung. Men bakom molnen lyser solen och efter en stund lättade mitt hjärta. Ljuva besök av älskade vänner och systrar lyfte mig som vanligt (God only knows what I'd be without you). Inför Buffykvällen på Högis färgade Sanna mitt hår rött och jag kunde väl aldrig ana hur rätt det skulle kännas. Jag som aldrig färgat håret i hela mitt liv. S tog också med mig till karaokebaren the Swan i Midsommarkransen, söp mig under bordet och introducerade mig för människor som gör att 2011 känns som a very good year.
Till sist flyttade jag igen. Till Bromma dit jag återvänder om några dagar. Och cirkeln är sluten.
onsdag 5 januari 2011
årskrönika
Morgonen den 1 januari 2010 vaknade jag upp på Glogauerstrasse, i en överfull dubbelsäng till snarkningarna av en numera borttappad vän. Kvällen innan hade vi sprungit mot Brandenburger Tor och duckat för lågflygande missiler och eldbollar. Alla gäster vi hade haft över nyår åkte dock snart hem och så var det bara han och jag igen.
Det... är inte lätt att bo ihop, det hade vi fått erfara under hösten men januari skulle komma att bli den värsta månaden. Och allt skulle sluta med ett pang i februari.
Såhär tänkte jag då:"The body can endure compromise and the mind can be seduced by it. Only the heart protests." (j.w.) Så tänker jag fortfarande, men nu har jag mer att bygga min argumentation på. Övning ger färdighet men tillslut fungerade inte våra försök, inte ens silvertejp och Mario Cart. Jag kastade mig av karusellen och flyttade in i kollektivet på Donaustrasse. Den första veckan lämnade jag inte min säng. Jag bara låg där, grät och åt knäckebröd med smör och honung. Tittade igenom samtliga säsonger av Sex and the City. Tur att människorna jag flyttade in hos visade sig ha hjärtan av guld, speciellt M som handlade, pratade med mig och klappade mig på huvudet.
Insåg att svenskan har tretton sche-ljud och började fika ensam. Skrev tusen brev och fick en cykel. Hade besök av många fina vänner som lyste upp och hjälpte mig hitta balansen igen. Slog mitt rekord i längsta cafébesöket genom att sitta på Kauf dich glücklich i sex timmar och börja prata med en vacker schweizisk främling. Fick en orkidé och döpte den till Felix. Omvärderade en bodelning och tog tillbaka en älskad, kedjerökande rödtott och sedemera även en gotlänning söt som socker. Gick från att ha umgåtts med många olika månniskor i olika stadsdelar till att aldrig lämna Neukölln och bara röra mig mellan mitt kollektiv och två andra. Med djup inre frid som resultat.
I mars for jag till Bryssel och hälsade på mina fastrar. I slutet av april skrev jag "Skrapar det sista ur honungsburken och tänker att det här blir en bra metafor för vistelsen. Kladdigt har det vart, sött med och snart snart slut. Sju månader och flera meter personlig utveckling."
I maj åkte jag tillbaka. Detta får bli första delen av årskrönikan.
Nu, tillbaka till samtiden.
Det... är inte lätt att bo ihop, det hade vi fått erfara under hösten men januari skulle komma att bli den värsta månaden. Och allt skulle sluta med ett pang i februari.
Såhär tänkte jag då:"The body can endure compromise and the mind can be seduced by it. Only the heart protests." (j.w.) Så tänker jag fortfarande, men nu har jag mer att bygga min argumentation på. Övning ger färdighet men tillslut fungerade inte våra försök, inte ens silvertejp och Mario Cart. Jag kastade mig av karusellen och flyttade in i kollektivet på Donaustrasse. Den första veckan lämnade jag inte min säng. Jag bara låg där, grät och åt knäckebröd med smör och honung. Tittade igenom samtliga säsonger av Sex and the City. Tur att människorna jag flyttade in hos visade sig ha hjärtan av guld, speciellt M som handlade, pratade med mig och klappade mig på huvudet.
Och här vände det. Jag vågade mig ut, slutade skolan och började jobba på Colours, den fantastiska secondhandaffären där jag fortfarande och för all framtid har en familj. När snön smälte tinade även jag, och när de första gröna knopparna började synas hade jag hittat ett sammanhang där jag trivdes. Hittade Femme-maffian och därigenom både en kärleksrelation som gjorde mycket gott då och framförallt min kära kära T.
Insåg att svenskan har tretton sche-ljud och började fika ensam. Skrev tusen brev och fick en cykel. Hade besök av många fina vänner som lyste upp och hjälpte mig hitta balansen igen. Slog mitt rekord i längsta cafébesöket genom att sitta på Kauf dich glücklich i sex timmar och börja prata med en vacker schweizisk främling. Fick en orkidé och döpte den till Felix. Omvärderade en bodelning och tog tillbaka en älskad, kedjerökande rödtott och sedemera även en gotlänning söt som socker. Gick från att ha umgåtts med många olika månniskor i olika stadsdelar till att aldrig lämna Neukölln och bara röra mig mellan mitt kollektiv och två andra. Med djup inre frid som resultat.
I maj åkte jag tillbaka. Detta får bli första delen av årskrönikan.
Nu, tillbaka till samtiden.
tisdag 4 januari 2011
kvartetten som sprängdes
När vi satt runt köksbordet dagen efter, åt popcorn och knöt kompisarmband, tittade alla på varandra i samförstånd. Den bästa nyårsaftonen. Alla hade dissat minst en större, mer pretentiös tillställning för att vara här och göra sushi. På kvällen dansade vi till
Di Levas vi får vingar när vi älskar. Dagen efter gick vi förmiddagspromenad på bryggorna.
"Still round the corner there may wait
A new road or a secret gate,
And though we pass them by today,
Tomorrow we may come this way
And take the hidden paths that run
Towards the Moon or to the Sun."
A new road or a secret gate,
And though we pass them by today,
Tomorrow we may come this way
And take the hidden paths that run
Towards the Moon or to the Sun."
(J. R. R. T.)
måndag 3 januari 2011
söndag 2 januari 2011
lördag 1 januari 2011
anorak
Jag var med familjen i Tänndalen och åkte skidor, på längden och tvären. Vi är en sån familj som gärna ger sig ut på fjället iförda likadana röda/orangea anorakar. Men det blev bara en knapp vecka för mig den här gången, sen for jag hem med nattåget från Östersund. Ingenstans finns det så konstig människor som på nattåg. Ingenstans.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)