Jag var ju i Berlin i augusti, sa jag det? Hängde med Lilli och Marina, och med mig själv eftersom de båda hade praktik och slutprov att tänka på. Kollektivbo med takterass och fyra meter takhöjd, döner, glass och cocktails. Jag skrev jättemycket, dagbok och brev. Fick en välbehövs paus från allt som snurrar fortare och fortare och kräver beslut och prestation. Men jag längtade hem också, det kan inte förnekas. Jag saknade E mycket och kunde inte riktigt koppla bort den känslan. Är kluven inför det, att behöva så mycket och att inse att det blir svårare att vara självständig då. Jag tror det är värt det, men ibland känns det svårt. Som att en sviker sig själv på något sätt, den autonoma lilla vilden i en, den som sa att vännerna och ensamheten alltid skulle vara viktigast. Känner ju att jag håller på att bli vuxen också och att mina energireserver blir mer fokuserade och reserverade. Ensamtiden är fortfarande viktig men domineras nu av ensam-tillsammans-med-tid. Sitta och läsa/sticka/lyssna/stirra samtidigt som någon annan gör någon annat i samma rum.
Men. Berlin var magiskt, som alltid. A place to return.
