i want you!

indeed

Detta var dagen då alla hoppade. Det började med att vi kände engelska C-tristessens iskalla klor sluta sig om själen och beslöt att göra något riktigt crazy.. Sen. Blev det bara fler och fler människor. En riktig folkrörelse om man är lagd åt det hållet.

någonting nej

På väg hem från helgens nöjen försjönk jag i ljuv verklighetsflykt. Satt och läste mrs Dalloway för mig själv, ordentligt invirad i min stora sjal så den äldre herrn brevid inte skulle tro att jag var galen när jag ljudlöst viskade orden medan jag läste.
Vi har fått i uppgift på litteraturvetenskapen att läsa om en bok. Och precis som förra gången jag läste den så känner jag att få, om några, böcker fått mig att känna så här starkt. Som om hela mitt innehåll ersattes av varm, vibrerande luft. (Och jag fick blinka misstänkt många gånger för att inte förlora min iskalla coolhet på marstrandsbussen.)

När jag kom hem läste jag i gp att många känner sig stressade över att inte njuta tillräckligt mycket eller starkt. Att våra system blir liksom överbelastade så de små njutningarna inte längre känns av. Som att en kaffeberoende måste dricka tio koppar kaffe för att få samma kick som en som aldrig dricker kaffe. Och jag kände att jag inte vill att detta ska hända mig. Jag vill kunna känna av de små skillnaderna, kunna bli rörd och varm av en sång, en mening eller en bit choklad.

Eller känslan av absolut närvaro och att vilja gråta av glädje bara av ordens rörande och starka inverkan.

torsdag

Idag åt jag leverpastej. (Inte av misstag.) Det känns bra.

palad khik

Efter fallos-utställningen på röhsska och beundrande av penisar i alla former och storlekar slog jag följe med mina två tjusigaste klasskamrater. Göteborg var kyligt och vackert med blå himmel som inramning. Eftermiddagen och kvällen förflöt helt utan ångestklump i magen, tack vare S och hennes omtänksamheter. Och de beprövade knepen te, müsli och tända ljus.

it's alright ma (i'm only bleeding)

Söndagkväll och ångestklump i magen. Redan på väg hem från eftermiddagens teparty kände jag av den, liksom surrande. Sen dess har den slingrat sig runt mig, och nu är jag bortom all räddning. Iallafall för ikväll.
Förhoppningsvis är det en ny dag imorgon.
Turligt nog så kom lillasystern på att six feet under-boxen nu är hemma igen efter några månaders exil i kviberg. Så där sitter jag nu. Och uppskattar lugnet i nagellack och dvd-boxar.
Helgen har varit väldigt mycket. Nästan bara bra. Väldigt social och sådär modernt nätverksskapande. Cocktailparty, caféhäng, utemiddag, teparty. Följt av crashlandning i hemmets lugna vrå.

kallstart

Jag sitter i skolan. I mitt vanliga, väntande tillstånd. Fick tvinga mig själv att sitta ned, göra någonting, istället för att vanka av och an, upp och ned för alla skolans trappor. Hoppandes att en alldeles speciell människa ska uppenbara sig framför mig. En som får magen att pirra och mig att stamma..
Fast jag egentligen borde tänka ut filosofiska teorier och diskutera Berkeley och Locke letar tankarna sig in. För det är ju både lättare och tvevligare att bygga drömslott än att kliva in i verklighetens gråa miljonprojekt.
Efter att ha varit borta från skolan i två veckor vill inte riktigt kroppen starta. Är motivationen kopplingen i livets eviga körskola? Allt känns bara så tråkigt.
Men, denna vecka inleds repetitionerna av cabaret och jag vill fly in i min varmt luddiga teatervärld. Post arbetslivspraktik på masthuggsteatern känner jag att detta är något jag vill göra. Axla rollen som regissör och leda framtidens teater mot nya stordåd. Minimal lön och oräkneligt antal obetalda timmar.
Men att få göra det jag vill, det jag brinner för och känner att jag kan. Och dessutom ett yrke som gjort för att röka pipa.

ohne titel

Åh hedwig som jag försummar dig...
Här är iallafall bitar av ystad och den finaste flickan i hela staden: