någonting nej

På väg hem från helgens nöjen försjönk jag i ljuv verklighetsflykt. Satt och läste mrs Dalloway för mig själv, ordentligt invirad i min stora sjal så den äldre herrn brevid inte skulle tro att jag var galen när jag ljudlöst viskade orden medan jag läste.
Vi har fått i uppgift på litteraturvetenskapen att läsa om en bok. Och precis som förra gången jag läste den så känner jag att få, om några, böcker fått mig att känna så här starkt. Som om hela mitt innehåll ersattes av varm, vibrerande luft. (Och jag fick blinka misstänkt många gånger för att inte förlora min iskalla coolhet på marstrandsbussen.)

När jag kom hem läste jag i gp att många känner sig stressade över att inte njuta tillräckligt mycket eller starkt. Att våra system blir liksom överbelastade så de små njutningarna inte längre känns av. Som att en kaffeberoende måste dricka tio koppar kaffe för att få samma kick som en som aldrig dricker kaffe. Och jag kände att jag inte vill att detta ska hända mig. Jag vill kunna känna av de små skillnaderna, kunna bli rörd och varm av en sång, en mening eller en bit choklad.

Eller känslan av absolut närvaro och att vilja gråta av glädje bara av ordens rörande och starka inverkan.