in our nature

Jag ligger i Eriks soffa. Jag skriver på hans dator och lyssnar på hans josé gonzales-skiva. Erik är inte här. Vi tappade bort varandra runt tretiden idag när hans mobil dog. Men eftersom jag var hemlös och inte till något pris ville vara kvar i skolan satte jag ändå kurs mot eketrägatan och eriks hem. Jag måste erkänna att jag oroade mig för att det skulle visa sig att ingen var hemma, pga. den bitande kylan, men jag hade inte behövt oroa mig. Jag ringde på och några sekunder senare stack hans tioåriga lillebror ut sitt huvud och sa "är det du som är alice?!" Jag tvekade ett ögonblick, och sen sa jag "jaa..?". "Bra, han ringde och sa att han kommer snart". 

Jag har känt Erik i över två år nu och har varit en relativt vanlig syn hemma hos dem. Men jag får ändå bittert konstatera att jag inte är något annat än "alice" at the end of the day..

För övrigt har det varit en bra dag. Redovisning om jugend-arkitektur som fick inledas med språkkurs i tyska för att få till det rätta uttalet. (Jugend=Jogent.) Jag fick god respons och kände mig uppfylld av frid. Torsdagarna är ju vår kulturdag med staden och framtiden samt litteraturvetenskap. Lunchen äts traditionsenligt i bildsalen, den trevligaste salen i hela skolan. Det är som att skolångesten inte tränger in där, där kreativiteten och ljuset råder. Och sen trodde vi (dåraktigt, javisst) att vi inte skulle ha någon litt.vet. eftersom vår lärarinna var sjuk. Men istället väntade oss en tung språkanalysuppgift som fungerade effektivt för att släcka den ungdomliga glöden i våra hjärtan. Nå, iallafall gjorde den oss ganska utmattade. Och nu ligger jag här och har det jättebra. Mannen i mitt liv har ännu inte visat sig, men jag är ju som bekant en stark kvinna som inte behöver en man för att kunna fungera... Eller vänta! Nu hörde jag ringklockan! 

Honey, I'm home!