novembertankar

Det är sent. Sådär "en borde egentligen ligga ner med slutna ögon och åtminstone låtsas sova"-sent. Men vi skickade just iväg kvällens gäster, efter en förstklassig kväll med tofugryta och tävling om vem som kunde flest roliga anekdoter på temat dubbelnamn.
Dagen har varit minst sagt händelserik. Först och främst så gjorde mitt Sissi-föredrag succé, och än en gång formligen dränktes jag i mjölk och hunung. Jag börjar faktiskt oroa mig för mitt ego. Efter skolan mötte jag upp med tre melankoliska kvinnor och sedan Sara tillochmed framkallat en tår så beslöt vi att sätta oss någonstans för att prata, tillsammans lätta på dessa regntunga skyar. Vi hamnade på Kauf dich glücklich. Crépes, glass och kaffe senare så hade vi ändå inte fått nog av varandra. Vi beslöt att mötas upp hemma hos oss för en gemensam middag. Och så blev det.
Nu ligger jag här med med en varm känsla i magen. (Kan härledas till de komplimanger i plural som jag fick mottaga denna dag för min tjusiga klädensamble = fannys prickiga blus, pennkjol + rött läppstift) Detta satte igång tankarna och ledde slutligen till en insikt, som jag länge funderat på: Jag måste lära mig att ta bilder på mig själv. Jag finner det bara så otroligt svårt.. Tror att det beror på att det jag söker i mina bilder (på människor) framförallt är spontanitet och äkthet. Jag kan inte lura mig själv att le utan att posera. Det enklaste är ju att lämna över kameran till någon annan, och såklart kan det också ge fina resultat. Jag har ju mina favoriter, bla. dessa, dessa och dessa. Men på något sätt räcker inte det. Jag vill behärska alla delar av fotograferandet, komma över den här tröskeln. Funderar på att med hjälp av min fotografistuderande vän Bo hitta ett stativ och göra ett allvarligt försök. Rigga upp en provisorisk studio i mitt rum, vilket ej bör vara så svårt eftersom jag har stora fönster och en gigantisk vit ridå på andra sidan. Det får bli min plan. Men nu, godnatt.