Ikväll hamnar jag framför en dokumentär om autism, och får lite mer vidgade vyer. Jag försöker skapa myskänslan, men känner mig lite tom. Jag kom ju inte in på skolan, men det är inte det. Jag var mest glad över att ha överlevt denna märkliga situation. 180 jättenervösa människor som väntar i tre timmar före och tre timmar efter tre minuters tid framför en jury. Jag har aldrig gjort en audition, aldrig upplevt något liknande. Tankar om att det är så svårt att tävla i något en älskar bubblar upp och jag vill bara bli en autodidakt surkart med egen teater.Men jag valde tillslut ikväll att fly bort, till staden jag lämnat. Jag tänker på den dagen då jag och Clara åt croissanter på en uteservering i Prenzlauerberg. Och hela världen var i Technicolor.
2 kommentarer:
Jag såg den dokumentären och får gåshud vid bara tanken av vilket tålamod och vilken kraft dessa föräldrar har. Jag kan direkt säga att jag hade aldrig ridit med en sprattlandes unge i flera timmar bara för att träffa en schaman, hade du ?
Fin dokumentär dock.
Vad var det för utbildning som du sökte in på? ha det gott.
Saknar dig här i Berlin!!
Puss och kram
Clara
Skicka en kommentar