bättre fly än illa fäkta?

Hej kära läsare. Det är svåra tider i Luftslottet och i mig. All den rädsla och ångest som borde kommit över mig direkt efter rånet i februari har bestämt sig för att sticka upp nu, en månad senare. Det är som att någon stuckit hål på mina energireserver och jag bara klarar precis det jag måste. Som tur är har jag blivit tilldelad en kuratorperson som jag går till en gång i veckan och vädrar mina funderingar med. Det är väldigt bra och tack igen till Squirrly som tjatade på mig att söka hjälp istället för att spela stoisk. Fakta: att spela stoisk och "inte ska väl jag"-ig är bara fånigt. Att be om hjälp är kick-ass.

Över helgen for jag och E till Sundvall och det var fantastiskt bra. Bra att komma bort, bra att komma till. Hälsade på i föräldrahem, promenerade på östkustklippor och shoppade secondhand. Jag hittade en spånkorg, en stickad tröja som lillasyster skulle bli grön av avund av om hon såg och en sockerskål, eftersom jag slog sönder den gamla under förra veckans otursdag. Hundgos, vindletning och braseldning. Nu är jag tillbaka och det känns jobbigare än jag vill att det ska göra. Flyktinstinkten är total, men jag vet att det kommer bli bättre. Och, det är ju inte direkt som att en kan välja och vraka på bostadsmarknaden här heller... Jag har en lägenhet, jag har världens finaste sambo och jag har så mycket som är bra här. Men. Faktum kvarstår att jag är rädd på kvällen när jag går ute, och detta efter att aldrig ha varit rädd tidigare i hela mitt liv. Att vara rädd har ingenting med rationalitet att göra (för det lär ju knappast hända mig igen) men det tar lik förbannat jättemycket energi. Nu försöker jag leva i liten skala. Mycket är satt på paus; brevskrivning, distansrelationer. E är min livlina och mitt ryggstöd, där finns inga tvång. Jag inser vilken tur jag har mitt i oturen. Part time lover, full time friend.