småland

Som första stopp denna omkringhattande jul så for jag med svärfamiljen till Småland och släktgården. För vad är väl en kvinna utan släktgård? Jag skulle då aldrig välja en sån iallafall. Det var inte en så lång visit men jag fick se ägorna och snällt nog låna ett par gummistövlar för att kunna vada igenom leran. 'Tis the season for mud. Nim visade hur man gjorde för att inte ramla i sjön och E besteg ett älgtorn. Tyvärr blev de bilderna suddiga och nådde inte upp till bloggens hårda krav (sorry). Hur som så var det ett fint besök och jag hoppas få följa med någon mer gång. Nu sitter jag i min säng efter att ha varit på... tre ytterligare platser exklusive mitt föräldrahem där jag nu befinner mig. Jag och min väska känner oss nu ganska emotionellt manglade och fysiskt utmattade. Vi ser fram emot att knappt lämna huset imorgon. Eventuellt lämnar jag den hemma och går till Konsum. Eventuellt.

en december-reflektion

Jag sitter och kollar igenom bloggens första år. Blir alltid förvånad över hur genomtänkt den är, hur duktigt uppdaterad och hur viktig den måste ha varit i mitt liv. Jag måste ha haft mer tid då, eller? Eller är det sen jag började plugga på universitetet som det blivit mindre skrivet, eller sen jag skaffade en stabil kärleksrelation? Det känns som att livet bestod av mycket färre komponenter då, men det kanske jag bara hittar på. En sak som jag säkert vet är att jag var mycket mer vilsen innan. Allra först Neuenheerse hos Kathi och sen Berlin efter studenten. Den senaste vilsenheten var ju Stockholm, och här har jag ju en ganska stabil tillvaro nu, även om jag inte trivs så bra i själva staden. Jag har en kärlek och bra, bekräftande vänner. Och ett hem som jag i mars har bott i i tre år (!). Det är länge, tycker jag iallafall. Vi får väl se vad som händer om lite drygt ett år, då planen är att flytta härifrån. Förmodligen till Umeå men en vet ju aldrig vad som händer. Jag känner mer och mer att det börjar bli dags. 

Både jag och E reagerar väldigt starkt på stressen och skyndandet som hör Stockholm till. E sa härom veckan att "det värsta med Stockholm är att man måste konstruera sina sociala sammanhang, istället för att bara vara i de som redan finns". Och lite så känns det ju. Nu har vi turen att ha I bara tio minuter bort vilket gör det lättare att bara gå över till varandra och hänga, men alla andra kräver tunnelbana i minst en halvtimma. Det är för långt. Och fikor på stan kan inte ersätta det kravlösa varandet i kära vänners redan existerande sammanhang. När jag ser på bilderna från Berlin så gör vi ju inget annat. De sista månaderna rörde jag mig mellan mitt kollektiv och två andra där jag mest drällde runt, drack kaffe och utsattes för ljuv passiv kedjerökning. Och ja, jag vet att det var annorlunda på en massa sätt. Jag pluggade inte, jag jobbade (typ) inte. Jag var på en plats i mitt liv där ingenting var bestämt ännu. Nu har jag kommit mer än halvvägs genom min femåriga utbildning, jag har varit tillsammans med E i över två år, vi bor ihop, jag är med och driver världens bästa Nyfiket i Rättvik och jag ser fram emot att få skriva min masteruppsats i historia. Alla dessa pusselbitar skapar någon slags bild av framtiden. En yrkesidentitet, en idé om boende och familj. Och för att knyta ihop texten så gör allt detta även att bloggen kommer långt ner på prioriteringslistan. Vi får väl se hur vilsen jag kommer känna mig efter nästa miljöombyte.

team johanna

storytelling

“There are some themes, some subjects, too large for adult fiction; they can only be dealt with adequately in a children’s book.

The reason for that is that in adult literary fiction, stories are there on sufferance. Other things are felt to be more important: technique, style, literary knowingness. Adult writers who deal in straightforward stories find themselves sidelined into a genre such as crime or science fiction, where no one expects literary craftsmanship.

But stories are vital. Stories never fail us because, as Isaac Bashevis Singer says, “events never grow stale.” There’s more wisdom in a story than in volumes of philosophy. And by a story I mean not only Little Red Riding Hood and Cinderella and Jack and the Beanstalk but also the great novels of the nineteenth century, Jane Eyre, Middlemarch, Bleak House and many others: novels where the story is at the center of the writer’s attention, where the plot actually matters. The present-day would-be George Eliots take up their stories as if with a pair of tongs. They’re embarrassed by them. If they could write novels without stories in them, they would. Sometimes they do.

But what characterizes the best of children’s authors is that they’re not embarrassed to tell stories. They know how important stories are, and they know, too, that if you start telling a story you’ve got to carry on till you get to the end. And you can’t provide two ends, either, and invite the reader to choose between them. Or as in a highly praised recent adult novel I’m about to stop reading, three different beginnings. In a book for children you can’t put the plot on hold while you cut artistic capers for the amusement of your sophisticated readers, because, thank God, your readers are not sophisticated. They’ve got more important things in mind than your dazzling skill with wordplay. They want to know what happens next.”

Philip Pullman

letar bilder till årets familjekalender...

... det hela slutar med att jag gör en gif...

silver linings playbook

Ok, efter en väldigt jobbig helg tillät jag mig själv att inte göra det jag skulle och istället se på film. Jennifer Lawrence-förälskelsen gjorde att jag valde Silver Linings Playbook. Och jösses, bra film! Se den, se den, se den!

catching fire

Igår gick jag och K och såg Catching Fire. Och den... var bra. Det var inte lika bra som första filmen, i min mening. Väldigt jämn i sin intensitet, det hände så sjukt mycket hela tiden. Och inget riktigt crescendo. Detta hade som följd att jag inte fick min förväntade filmgråtning utan var tvungen att gå hem och titta på begravningsscenen ur Fyra bröllop och en begravning (for realz) efter bion. Det sög faktiskt lite, för att prata fulspråk. Jag har haft ett par väldigt känsloomtumlande och nu det senaste ledsna veckor och jag hade verkligen sett fram emot en artificiell anledning att bara gråta ut. Men, men, de kunde ju inte tänka på allt. Det var en grym rollbesättning (mmm... Johanna Mason) även om Katniss hade samma ansiktsuttryck hela tiden. Jag ser fram emot nästa film och hoppas att det snart är november 2014.

(gingerhaze.tumblr.com)

SE HIT!

Hör upp alla! E har startat ett förlag. Och det förlaget heter... Lesbisk pocket! Som sin första insats för litteratursverige har de valt att översätta och ge ut det legendariska Queer Nation-manifestet från 1990. Men få att det ska bli av behövs stöd. Ert stöd. Vårt stöd. Gå in på crowdculture.se/se/projects/queer-nation-manifestet/ och skaffa ert alldeles egna ex i utbyte mot en nätt summa av 100 riksdaler. Just do it.

modern och mormodern

Jag var hemma för en helg sen och höstpromenerade med mina släktskap i Gunnebo. Det var hemskt fint och mysigt. Jag hann förutom släkten också med lyxhäng med Squirrly, Josefin och Nelly. Den sistnämnda har jag haft förmånen att träffa i Gbg, Sthlm och Simrishamn under loppet av två veckor. Sådär som livet alltid borde vara. Men på väg från Göteborg fastnade jag i stormen och möttes av inställt tåg på centralen. Mot alla odds var M:s pappa i Skövde och hur det nu bar sig så lyckades vi ta oss upp till Stockholm sent samma kväll, i hans bil. Bra, då jag hade slutseminarium dagen därpå!

Det har på det stora hela varit en väldigt hattig månad. Den här helgen är den första på en fyra veckor som jag tillbringar hemma, och inte i skogen, Gbg eller Köpenhamn. Det är väldigt skönt att vara hemma. Just nu sitter E och ser på den franska transbarnsfilmen Tomboy, som jag bestämde var lite väl feel-bad för min överfyllda hjärna. Istället sitter jag i den gröna rummet och skriver. Bra med flera rum. Jag ser fram emot att få sova ut i morgon, äta frukost i lugn och ro. Den första veckan på VFU:n (lärarpraktiken) är över och det har varit väldigt kul men också utmattande. Allt har gått över förväntan.

Men nu ska jag vila.

ack, hjärtat

Blir alldeles varm varje gång jag ser den här. Dessutom så glad över att den sjungs av en femme jag kan identifiera mig med, en med min stil och mitt uttryck. Varken glitter, 90-talsflirt eller tights med surralistiska mönster. Det är inte så att jag inte tycker om de uttrycken på andra, bara att jag aldrig ser mig, och istället hela tiden får söka mitt erkännande i straighta representanter istället. Vilket inte alltid räcker till. Jag känner mig ofta väldigt uppskattad men också ensam. Osynlig mitt i den redan osynliggjorda gruppen som jag identifierar mig med. Har inte haft någon vintagefemme vid min sida sen jag slutade träffa S 2011. Och jag vet att hon kände samma sak, att det var en anledning till att vi blev vänner. Det finns inte så många av oss. Människor ger en olika saker och det här identifikationsbehovet är ett behov av många. Men jag tänker på det ganska ofta ändå. Att det finns artister som Mary Lambert som tar en offentlig roll och visar att det här är ännu ett sätt en kan se ut på gör mig glad. Att sången och videon dessutom är ungefär det finaste gör inte saken sämre.

mafioso

Jag överlevde helgens scoutläger med maffiatema, nätt och jämt.

amanda fucking palmer

Om mindre än en månad ska vi se henne i Köpenhamn. 

(CRAZY!)

svenska filmskatter

Vi har hittat hem lite sen vi fikade på Filmstadens portvakscafé härom helgen. Jag, I och D blev betagna och sålde våra själar för att gå med i Filmstadens vänner. Och vilken investering det var, jo jo det ska jag säga er. Kan tipsa alla om att gå dit. En får kaffe i kanna av porslin. Bara en sån sak...

 (bilder från I:s smartphone, blandade fotografer)

a room with a view of a tax

Photograph

I wish you were here
Autumn is the hardest season
The leaves are all falling
And they’re falling like they’re falling in love with the ground
And the trees are naked and lonely
I keep trying to tell them
New leaves will come around in the spring
But you can’t tell trees those things
They’re like me they just stand there
And don’t listen I wish you were here

Andrea Gibson

Splittings

1.

My body opens over San Francisco like the day –

light raining down      each pore crying the change of light

I am not with her     I have been waking off and on

all night to that pain     not simply absence but

the presence of the past      destructive

to living here and now      Yet if I could instruct

myself, if we could learn to learn from pain

even as it grasps us      if the mind, the mind that lives

in this body could refuse      to let itself be crushed

in that grasp     it would loosen      Pain would have to stand

off from me and listen     its dark breath still on me

but the mind could begin to speak to pain

and pain would have to answer:

We are older now

we have met before     these are my hands before your eyes

my figure blotting out      all that is not mine

I am the pain of division      creator of divisions

it is I who blot your lover from you

and not the time-zones or the miles

It is not separation calls me forth      but I

who am separation      And remember

I have no existence      apart from you

2.

I believe I am choosing something now

not to suffer uselessly     yet still to feel

Does the infant memorize the body of the mother

and create her in absence?     or simply cry

primordial loneliness?      does the bed of the stream

once diverted      mourning       remember the wetness?

But we, we live so much in these

configurations of the past      I choose

to separate her     from my past we have not shared

I choose not to suffer uselessly

to detect primordial pain as it stalks toward me

flashing its bleak torch in my eyes     blotting out

her particular being     the details of her love

I will not be divided      from her or from myself

by myths of separation

while her mind and body in Manhattan are more with me

than the smell of eucalyptus coolly burning      on these hills

3.

The world tells me I am its creature

I am raked by eyes     brushed by hands

I want to crawl into her for refuge     lay my head

in the space     between her breast and shoulder

abnegating power for love

as women have done      or hiding

from power in her love     like a man

I refuse these givens      the splitting

between love and action      I am choosing

not to suffer uselessly      and not to use her

I choose to love      this time      for once

with all my intelligence.

Adrienne Rich

historiens vingslag

Det här är jag när jag släktforskar.

berlin, berlin

Jag var ju i Berlin i augusti, sa jag det? Hängde med Lilli och Marina, och med mig själv eftersom de båda hade praktik och slutprov att tänka på. Kollektivbo med takterass och fyra meter takhöjd, döner, glass och cocktails. Jag skrev jättemycket, dagbok och brev. Fick en välbehövs paus från allt som snurrar fortare och fortare och kräver beslut och prestation. Men jag längtade hem också, det kan inte förnekas. Jag saknade E mycket och kunde inte riktigt koppla bort den känslan. Är kluven inför det, att behöva så mycket och att inse att det blir svårare att vara självständig då. Jag tror det är värt det, men ibland känns det svårt. Som att en sviker sig själv på något sätt, den autonoma lilla vilden i en, den som sa att vännerna och ensamheten alltid skulle vara viktigast. Känner ju att jag håller på att bli vuxen också och att mina energireserver blir mer fokuserade och reserverade. Ensamtiden är fortfarande viktig men domineras nu av ensam-tillsammans-med-tid. Sitta och läsa/sticka/lyssna/stirra samtidigt som någon annan gör någon annat i samma rum. 

Men. Berlin var magiskt, som alltid. A place to return.

herr nimrod

När E fyllde 25 så firade vi genom att gå på Svenskt Tenns tesalong och dessförinnan ikläda Nim gyllene paketsnöresrosett. Jag hade fått tillbaks min 50-talskjol med blåa rosor och kände mig fin. Allt var gott. Tack för det kära svärföräldrar!

(foto: E)

namaste

(kateordiecomics.com)

länge leve ella...

... värdens bästa (och hårdaste) syster (och småbrukare).

plocka hallonen

Allt började med en ledig dag på Nyfiket, vi följde med Alva-Lou hem för att plocka bär. Och nu är vi besatta av sylt... Igår pysslade vi med etiketter och små tyghattar, som badmössor ser de ut nu burkarna. Hallon, björnbär, svarta vinbär. Och idag förhoppningsvis körsbär! Hösten kommer snart, dags att hamstra. När vi kommer tillbaka till Stockholm är det äppelpallning och lingonplockning som gäller, kanske rent utav blåbär. Sylt crazy.

(foto: Alva-Lou Borgvall)

det ljuva livet

Ligger i min säng och väntar på E. Hon har varit på ensam-äventyr idag och jag har jobbat. Från åtta till sent, usch.. Jag har tänt ljus och lyssnar på alt-J, Leedsbandet jag fick av Lilli och tog med mig hem sen. I början av september blir vi sambos jag och E. Det känns bra, ett nytt och spännande steg. När hon inte är här så saknar jag henne. Är redo att dela mer än nånsin tidigare. Det är rätt så fräckt.

varför bibliotek måste finnas

“Well-run libraries are filled with people because what a good library offers cannot be easily found elsewhere: an indoor public space in which you do not have to buy anything in order to stay. In the modern state there are very few sites where this is possible. The only others that come readily to my mind require belief in an omnipotent creator as a condition for membership. It would seem the most obvious thing in the world to say that the reason why the market is not an efficient solution to libraries is because the market has no use for a library. But it seems we need, right now, to keep re-stating the obvious. There aren’t many institutions left that fit so precisely Keynes’ definition of things that no one else but the state is willing to take on. Nor can the experience of library life be recreated online. It’s not just a matter of free books. A library is a different kind of social reality (of the three dimensional kind), which by its very existence teaches a system of values beyond the fiscal.”

— Zadie Smith, i the New York Review of Books.

fäbojäntor

Alva-Lou och Amelie i sitt esse!