en december-reflektion

Jag sitter och kollar igenom bloggens första år. Blir alltid förvånad över hur genomtänkt den är, hur duktigt uppdaterad och hur viktig den måste ha varit i mitt liv. Jag måste ha haft mer tid då, eller? Eller är det sen jag började plugga på universitetet som det blivit mindre skrivet, eller sen jag skaffade en stabil kärleksrelation? Det känns som att livet bestod av mycket färre komponenter då, men det kanske jag bara hittar på. En sak som jag säkert vet är att jag var mycket mer vilsen innan. Allra först Neuenheerse hos Kathi och sen Berlin efter studenten. Den senaste vilsenheten var ju Stockholm, och här har jag ju en ganska stabil tillvaro nu, även om jag inte trivs så bra i själva staden. Jag har en kärlek och bra, bekräftande vänner. Och ett hem som jag i mars har bott i i tre år (!). Det är länge, tycker jag iallafall. Vi får väl se vad som händer om lite drygt ett år, då planen är att flytta härifrån. Förmodligen till Umeå men en vet ju aldrig vad som händer. Jag känner mer och mer att det börjar bli dags. 

Både jag och E reagerar väldigt starkt på stressen och skyndandet som hör Stockholm till. E sa härom veckan att "det värsta med Stockholm är att man måste konstruera sina sociala sammanhang, istället för att bara vara i de som redan finns". Och lite så känns det ju. Nu har vi turen att ha I bara tio minuter bort vilket gör det lättare att bara gå över till varandra och hänga, men alla andra kräver tunnelbana i minst en halvtimma. Det är för långt. Och fikor på stan kan inte ersätta det kravlösa varandet i kära vänners redan existerande sammanhang. När jag ser på bilderna från Berlin så gör vi ju inget annat. De sista månaderna rörde jag mig mellan mitt kollektiv och två andra där jag mest drällde runt, drack kaffe och utsattes för ljuv passiv kedjerökning. Och ja, jag vet att det var annorlunda på en massa sätt. Jag pluggade inte, jag jobbade (typ) inte. Jag var på en plats i mitt liv där ingenting var bestämt ännu. Nu har jag kommit mer än halvvägs genom min femåriga utbildning, jag har varit tillsammans med E i över två år, vi bor ihop, jag är med och driver världens bästa Nyfiket i Rättvik och jag ser fram emot att få skriva min masteruppsats i historia. Alla dessa pusselbitar skapar någon slags bild av framtiden. En yrkesidentitet, en idé om boende och familj. Och för att knyta ihop texten så gör allt detta även att bloggen kommer långt ner på prioriteringslistan. Vi får väl se hur vilsen jag kommer känna mig efter nästa miljöombyte.