småland

Som första stopp denna omkringhattande jul så for jag med svärfamiljen till Småland och släktgården. För vad är väl en kvinna utan släktgård? Jag skulle då aldrig välja en sån iallafall. Det var inte en så lång visit men jag fick se ägorna och snällt nog låna ett par gummistövlar för att kunna vada igenom leran. 'Tis the season for mud. Nim visade hur man gjorde för att inte ramla i sjön och E besteg ett älgtorn. Tyvärr blev de bilderna suddiga och nådde inte upp till bloggens hårda krav (sorry). Hur som så var det ett fint besök och jag hoppas få följa med någon mer gång. Nu sitter jag i min säng efter att ha varit på... tre ytterligare platser exklusive mitt föräldrahem där jag nu befinner mig. Jag och min väska känner oss nu ganska emotionellt manglade och fysiskt utmattade. Vi ser fram emot att knappt lämna huset imorgon. Eventuellt lämnar jag den hemma och går till Konsum. Eventuellt.

en december-reflektion

Jag sitter och kollar igenom bloggens första år. Blir alltid förvånad över hur genomtänkt den är, hur duktigt uppdaterad och hur viktig den måste ha varit i mitt liv. Jag måste ha haft mer tid då, eller? Eller är det sen jag började plugga på universitetet som det blivit mindre skrivet, eller sen jag skaffade en stabil kärleksrelation? Det känns som att livet bestod av mycket färre komponenter då, men det kanske jag bara hittar på. En sak som jag säkert vet är att jag var mycket mer vilsen innan. Allra först Neuenheerse hos Kathi och sen Berlin efter studenten. Den senaste vilsenheten var ju Stockholm, och här har jag ju en ganska stabil tillvaro nu, även om jag inte trivs så bra i själva staden. Jag har en kärlek och bra, bekräftande vänner. Och ett hem som jag i mars har bott i i tre år (!). Det är länge, tycker jag iallafall. Vi får väl se vad som händer om lite drygt ett år, då planen är att flytta härifrån. Förmodligen till Umeå men en vet ju aldrig vad som händer. Jag känner mer och mer att det börjar bli dags. 

Både jag och E reagerar väldigt starkt på stressen och skyndandet som hör Stockholm till. E sa härom veckan att "det värsta med Stockholm är att man måste konstruera sina sociala sammanhang, istället för att bara vara i de som redan finns". Och lite så känns det ju. Nu har vi turen att ha I bara tio minuter bort vilket gör det lättare att bara gå över till varandra och hänga, men alla andra kräver tunnelbana i minst en halvtimma. Det är för långt. Och fikor på stan kan inte ersätta det kravlösa varandet i kära vänners redan existerande sammanhang. När jag ser på bilderna från Berlin så gör vi ju inget annat. De sista månaderna rörde jag mig mellan mitt kollektiv och två andra där jag mest drällde runt, drack kaffe och utsattes för ljuv passiv kedjerökning. Och ja, jag vet att det var annorlunda på en massa sätt. Jag pluggade inte, jag jobbade (typ) inte. Jag var på en plats i mitt liv där ingenting var bestämt ännu. Nu har jag kommit mer än halvvägs genom min femåriga utbildning, jag har varit tillsammans med E i över två år, vi bor ihop, jag är med och driver världens bästa Nyfiket i Rättvik och jag ser fram emot att få skriva min masteruppsats i historia. Alla dessa pusselbitar skapar någon slags bild av framtiden. En yrkesidentitet, en idé om boende och familj. Och för att knyta ihop texten så gör allt detta även att bloggen kommer långt ner på prioriteringslistan. Vi får väl se hur vilsen jag kommer känna mig efter nästa miljöombyte.

team johanna

storytelling

“There are some themes, some subjects, too large for adult fiction; they can only be dealt with adequately in a children’s book.

The reason for that is that in adult literary fiction, stories are there on sufferance. Other things are felt to be more important: technique, style, literary knowingness. Adult writers who deal in straightforward stories find themselves sidelined into a genre such as crime or science fiction, where no one expects literary craftsmanship.

But stories are vital. Stories never fail us because, as Isaac Bashevis Singer says, “events never grow stale.” There’s more wisdom in a story than in volumes of philosophy. And by a story I mean not only Little Red Riding Hood and Cinderella and Jack and the Beanstalk but also the great novels of the nineteenth century, Jane Eyre, Middlemarch, Bleak House and many others: novels where the story is at the center of the writer’s attention, where the plot actually matters. The present-day would-be George Eliots take up their stories as if with a pair of tongs. They’re embarrassed by them. If they could write novels without stories in them, they would. Sometimes they do.

But what characterizes the best of children’s authors is that they’re not embarrassed to tell stories. They know how important stories are, and they know, too, that if you start telling a story you’ve got to carry on till you get to the end. And you can’t provide two ends, either, and invite the reader to choose between them. Or as in a highly praised recent adult novel I’m about to stop reading, three different beginnings. In a book for children you can’t put the plot on hold while you cut artistic capers for the amusement of your sophisticated readers, because, thank God, your readers are not sophisticated. They’ve got more important things in mind than your dazzling skill with wordplay. They want to know what happens next.”

Philip Pullman