If I only could, i'd make a deal with god..

De senaste dagarna har jag så gott som enbart gjort det jag tycker allra sämst om. Pratat om vädret. Vad annat kan man göra? Ragnarök är över oss, men inte alls på det sättet man väntade sig. Sådär med blixtar och dunder. Istället väljer gudarna att långsamt förslöa och uttorka oss till döds. Och det funkar, jag tror att jag har uttalat orden "jag vill dö" minst 36 gånger idag.

Förutom att klaga över min olycka har jag idag umgåtts med Lottis. Detta lilla stycke som inom kort ska lämna mig i sticket och dra västerut. Till möjligheternas land, strax utanför New York. Familjen hon ska bo hos är så otippad det kan bli för vem som helst med genomsnitts-fördomarna mot amerikaner. Den består nämligen av två äldre lesbiska judar och deras barn. Enligt Lottis verkar de ganska förtjusande och något överviktiga. Men iallafall så hade vi en fin dag tillsammans, vi åt sushi utanför trädgårdsföreningen eftersom det kostar hundra (!) kronor att komma in där. Hutlöst. Annars diskuterade vi livet, döden, gud och kärleken som vanligt samt strosade runt på göteborgs gator. OCH. Jag köpte världens vackraste paraply. Jag har inte köpt ett paraply sen jag samlade på dem i början av ettan (och var ledsen=tröstkonsumerade) men nu hoppas jag bara på regn, regn, regn! Faktiskt, medan jag sitter här så faller det stilla, efterlängtade sommarregnet därute. Våra stackars försummade krukväxter på verandan sträcker sig törstigt mot denna otippade dusch.

Jag gick ut och dansade lite i regnet för en stund sen, men blev hungrig och gick in och åt knäckebröd med kalles randiga samt några kvarglömda pannkakor med banan. Mums I say. Igår var jag slö och oföretagsam. Detta gjorde mig ledsen, så på sju minuters varsel kastade jag mig på den blåa bussen och åkte till staden och kviberg. Där väntade mig två vackra kvinnor med öppna armar (och stängda sovrumsdörrar). Den ena kvinnan var tvungen att rycka ut på heroiskt uppdrag för att stötta en annan ångesttung vän, men den andra tog mycket väl hand om mig. Vi pratade, gjorde varm oboy och jag åt fil med knäckebröd. Det var väldigt fint. Jag som innan hade känt mig så rastlös, varm och slö fick en rejäl kärleksinjektion och mådde sen som en prinsessa. Senare kom den tappra hjälten tillbaka och vi somnade som små barn, intrasslade i varandras lockar. En natt, ett långsamt uppvaknande och två ägg till frukost senare mötte jag Lottis i brunnsparken. Så var cirkeln sluten.

En fin dag är snart till ända och nu väntar jag bara på ett efterlängtat telefonsamtal och kanske lite filmtittande med mig själv innan läggdags. Kvällen kommer svalkande och behövlig, smyger sig in i huset och väcker mina livsandar. Jag kanske rent utav åstakommer något kreativt ikväll..

dagens soundtrack: kate bush, never forever

this is one story. there will be another.

Jag skriver från bovallstrands hamn, inifrån en mindre segelskuta.
Utanför smattrar regnet mot däcket och ur högtalarna sjunger björk betydligt mildare sånger än man kanske kunde tro. Jag är på flykt. Så smått. Från världens alla känslor och oväder. Från de jag älskar. Från de jag sårat.
Mina dagar består av väder, böcker och promenader. Och segling. Imorgon seglar vi till Skagen. Så man skulle kunna säga att jag flyr landet faktiskt. Det låter ju bra iallafall. Igår arbetade jag från 14 till 24 på ett bröllop. Det känns bra efter ett sommarlov bestående av enbart ovettigheter. Om jag hade någon att åka med skulle jag resa till köpenhamn för pengarna. Men alla mina tillfrågade bekantskaper är antingen för fattiga eller för upptagna för att ge sig ut på sådana strapatser. Så en annan gång kanske, förhoppningsvis finns den danska hufvudstaden kvar då, men sånt vet man ju aldrig.
Egentligen borde jag lära mig att leva i nuet istället för att alltid vara på väg. Bara det faktum att berlin är ett av de oftast förekommande orden i mitt vokabulär säger en hel del. Men frågan är ifall jag finns där, om jag kommer kunna koppla bort känslan av att alltid befinna mig en dag, en vecka in i framtiden, där? Det är såna frågor jag ägnar mig åt dessa dagar. Dessa enkla dagar, när livet är ungefär som när jag var liten. Kravlöst. Jag kan bara ana mig till omvärlden genom sporadisk kontakt med betrodda kurirer. Men jag vet ju att mitt liv är kvar när jag kommer hem, på gott och ont. (mitt hjärta talar i detta nu högljutt och ilsket om för mig precis hur mycket gott.)
De sista veckorna har jag levt inne i en bok, som så ofta de senaste månaderna. Den här gången var det the Stone Gods av Jeanette Winterson. Jag tror att jag hittills i mitt snart artonåriga liv aldrig läst något så vackert. Jag invigde min nya anteckningsbok genom att skriva på insidan av pärmen "everything is imprinted for ever with what it once was".
Jag hoppas att det här är början på något nytt.

kvällens soundtrack: belle and sebastian, tigermilk

Spatserandes

Härom dagen bestämde sig tre glada ungdomar för att ha en picknick. De styrde stegen mot marstrandsön för att fraternisera med badgäster och annat löst folk. Glada i hågen steg de av färjan. Men när de en timma senare inte kommit längre än sisådär en hundra meter, på grund av alla familiar faces som vill bli hälsade på, började modet svika dem. Skulle de någonsin få inta den deliciösa bulgursallad de hade förberett med så mycket kärlek? De sökte efter ett sätt att komma ifrån den sista ytliga bekanta och lyckades tillslut hänvisa till den unge mannens behov av föda. (samt genom att presentera följderna av ett uteblivet matintag..)
Efter en något vindpinad picknick återvände de hemåt. Men först efter att ha inbjudit två trevliga flickor till kvällens kreativa afton.

Jag hade nästan glömt att man kunde ha så trevligt. Förra sommaren bestod av just dessa nätter, där var och en har sitt projekt, men alla världens tankar kan luftas. Och precis så var det. Trygghet. Glädje. Massor av te. Kom förbi nästa gång om du vill..