If I only could, i'd make a deal with god..

De senaste dagarna har jag så gott som enbart gjort det jag tycker allra sämst om. Pratat om vädret. Vad annat kan man göra? Ragnarök är över oss, men inte alls på det sättet man väntade sig. Sådär med blixtar och dunder. Istället väljer gudarna att långsamt förslöa och uttorka oss till döds. Och det funkar, jag tror att jag har uttalat orden "jag vill dö" minst 36 gånger idag.

Förutom att klaga över min olycka har jag idag umgåtts med Lottis. Detta lilla stycke som inom kort ska lämna mig i sticket och dra västerut. Till möjligheternas land, strax utanför New York. Familjen hon ska bo hos är så otippad det kan bli för vem som helst med genomsnitts-fördomarna mot amerikaner. Den består nämligen av två äldre lesbiska judar och deras barn. Enligt Lottis verkar de ganska förtjusande och något överviktiga. Men iallafall så hade vi en fin dag tillsammans, vi åt sushi utanför trädgårdsföreningen eftersom det kostar hundra (!) kronor att komma in där. Hutlöst. Annars diskuterade vi livet, döden, gud och kärleken som vanligt samt strosade runt på göteborgs gator. OCH. Jag köpte världens vackraste paraply. Jag har inte köpt ett paraply sen jag samlade på dem i början av ettan (och var ledsen=tröstkonsumerade) men nu hoppas jag bara på regn, regn, regn! Faktiskt, medan jag sitter här så faller det stilla, efterlängtade sommarregnet därute. Våra stackars försummade krukväxter på verandan sträcker sig törstigt mot denna otippade dusch.

Jag gick ut och dansade lite i regnet för en stund sen, men blev hungrig och gick in och åt knäckebröd med kalles randiga samt några kvarglömda pannkakor med banan. Mums I say. Igår var jag slö och oföretagsam. Detta gjorde mig ledsen, så på sju minuters varsel kastade jag mig på den blåa bussen och åkte till staden och kviberg. Där väntade mig två vackra kvinnor med öppna armar (och stängda sovrumsdörrar). Den ena kvinnan var tvungen att rycka ut på heroiskt uppdrag för att stötta en annan ångesttung vän, men den andra tog mycket väl hand om mig. Vi pratade, gjorde varm oboy och jag åt fil med knäckebröd. Det var väldigt fint. Jag som innan hade känt mig så rastlös, varm och slö fick en rejäl kärleksinjektion och mådde sen som en prinsessa. Senare kom den tappra hjälten tillbaka och vi somnade som små barn, intrasslade i varandras lockar. En natt, ett långsamt uppvaknande och två ägg till frukost senare mötte jag Lottis i brunnsparken. Så var cirkeln sluten.

En fin dag är snart till ända och nu väntar jag bara på ett efterlängtat telefonsamtal och kanske lite filmtittande med mig själv innan läggdags. Kvällen kommer svalkande och behövlig, smyger sig in i huset och väcker mina livsandar. Jag kanske rent utav åstakommer något kreativt ikväll..

dagens soundtrack: kate bush, never forever