castro

Ibland känns det som om jag står på randen till något större, nosar på något högre. Bara sekunder av starka känslor. Ett rus som gör att jag förstår varför människor fastnar i olika beroenden oavsett om det är preparat, ideologier eller kärlek. Ikväll såg jag min tredje festivalfilm, historien om Harvey Milk. Sällan har jag gråtit så som under den fantastiska filmens sista fem minuter.
Och det är just när jag gråter som jag ofta når detta stadie av rus. När känslorna har nått den nivån att jag inte kan värja mig mot dem. Och det jag som är så mycket, för ett ögonblick inte är annat än vibrerande känsla. Sorg, kärlek, förälskelse, ilska. Oavsett anledningen så är reaktionen densamma. Om mitt liv hade varit en science fiction-film hade jag definitivt börjat glöda svagt ev. utsöndrat någon form av radioaktivitet.
Men iallafall, något större. Som tidigare idag, när jag såg en människa jag "vill in i" så att säga. Jag känner henne inte mer än väldigt ytligt, men när jag gick förbi kände jag hur hela jag blev varm. När vi sedan kom ut ur rummet insåg jag och talade om för min vapendragare hur gay jag kände mig just där och då. So gay. När jag rör mig i min vardagliga heterodominerade värld tänker jag ibland "åh, han var ju söt" och tror verkligen på mig själv. Det är inte förrän jag som idag känner kontrasten, som jag förstår skillnaden. Mellan människor, mellan de som gör mig glad och de som får min insida att explodera. Som ger mig den där kicken.