Sitter vid köksbord och lyssnar, känner. Tårarna är två delar hopp och en del bitterhet. Ur led är tiden och jag vet överhuvudtaget inte vad jag ska göra för att rätta till den igen.
Han frågade hur mitt år hade varit hittills. Jag sa att det kändes som att jag alltid var steget efter. Själva året.
Men jag skymtar en livboj i en trasslig estetflicka. Praktisk överflyttning av känslor, helt i min smak.
En platonisk rebound-affär.
Snart kommer hon hit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar