t och jesus i prenzlauerberg

Efter att ha snoozat i två timmar tog jag tillslut mig samman och tvingade mig ut i köket där halva kollektivet väntade och hurtigt föreslog frukost på balkongen. Väl där återvände livet till min gäspande kropp, with a little help from svart kaffe. Bakade bröd igår som passade utmärkt till, mhm. När frukosten var avklarad drog jag en kam igenom håret, snurrade in det i nån slags turbanliknande skapelse och begav mig mot Prenzlauerberg, denna pastellklick i Berlins djungel. Mitt fatala misstag var att ta på mig inte kängor, utan kilklackssandaler. Jag kan inte gå i högklackat, inte ens kilklack. Efter en halvtimme hade jag väldigt jätteont i fötterna och klagade över detta för min stackars följeslagare T. Slutsats: jag bör inse att fotriktigt är för mig, oavsett hur tjusigt jag tycker det är med klack. Det är helt enkelt inte värt det.
Hur som helst så träffade jag T och vi gick till hennes favoritcafé, Wohnzimmer på Lettestrasse 6. Rabarberkaka och milkshake mättade våra magar och sen strosade vi runt under mycket ojande från min sida. En god dag, men nu ska det bli skönt att sova.

Godnatt meine Lieben.

T föredrog att bli fotad med Jesus. (Ska det va så ska det).

a pig's gotta fly

Hej kära. Ikväll har jag sett på Porco Rosso, en Miyazaki-film som jag faktiskt inte sett innan. Den innehöll vackra vyer, magi och flygande grisar och var allt jag behövde, tillsammans med svart te och polska småkakor. Mitt humör är lugnt och lätt melankoliskt. Lådor, påsar, väskor över hela golvet, på något sätt ska allt med. Frågan är hur..

treptower park

Vi cyklade till Treptower Park för att titta på det stora monumentet över de fallna sovjetiska soldaterna som stupade i slaget om Berlin 1945. Och pampigt är det första ord som kommer upp när jag ska beskriva denna koloss i flera akter. På första bilden ser ni Laura stå framför den 12 meter höga statyn som utgör höjdpunkten. Den föreställer en soldat, bärandes ett barn och ståendes över en krossad svastiska. Sidorna flankeras av 16 sarkofager, föreställandes scener ur kriget och med citat av Joseph Stalin. Vi delade tyvärr utflyktsmål med en tysk högstadieklass som betedde sig som en väldigt stereotyp sådan. Men en kan ju inte få allt. Mätta på sovjet-kitsch och krigshistoria begav vi oss sedan hemåt för att äta ugnspannkaka med äpple och kanel. Nu tänkte inte vi på detta, men det är en perfekt utflykt för fint väder och picknick-korg. Ett tips bara..

lau

Laura kom i torsdags och åkte igårkväll. Vi har haft väldigt fina dagar och hon har hjälpt mig att knyta ihop alla känslorna som oundvkligen bubblar upp såhär mot slutet. Mycket te, såklart, och cykelturer genom staden. Igår besökte vi det stora Sovjetmonumentet vid Treptower Park och överväldigades av dess otidsenliga pampighet. Men mest har vi sovit middag.

kanalbetraktelser

När jag härom dagen satt vid kanalen med T, åt mango och drack bubbel, så flöt det helt oförhappandes förbi en limpa. Mycket otippat.

baskrar i mitt ♥

Too-ticki har köpt fyra nya baskrar. Detta är favoriten...

post-it of love

Såhär fint kan det vara att bo med mina underbara roomies ibland.

Inte bara tvättar de dina underbyxor, du får också en kärleksfull liten post-it-lapp med på köpet. Lite separationsångest har jag nog, men framförallt ska det bli skönt att komma ifrån kaoset och ta en liten kollektiv-paus. Jag har gjort det här nu och det har varit jätteroligt. Men, också precis lika kämpigt som en kan föreställa sig, drama och negligerade städscheman.

Nu ska jag snart flytta hem igen, till ett (relativt) städat hus med ett fullt kylskåp. Och det ska bli fint som som snus.

she bangs she bangs

Med Martina tillbringar jag så gott som all min vakna tid. Mitt emot hennes hus finns det en "kunstautomat". Och en blå medelhavsvägg.

ikväll

Ikväll ligger jag i ett virrvarr av tyll och sexuell ambivalens, Antony and the Johnsons som passande soundtrack. Snart beger jag mig ut i natten för att leta efter det som tappades föregående natt. Möter upp den rödhåriga vapensystern för att tillsammans bekämpa vår separationsångest. Det faktum att dagens inspiration resulterade i att jag ser ut som en clichéartad art/history teacher från en amerikansk highschoolfilm talar bara ännu mer för prognosen: ikväll ser ut att bli trasslig. Oh yes, amen hallelulja.

allt för konsten

Min vän T har en katt. Som heter Konsten. Och jag hade nästan glömt hur mycket jag tycker om katter, efter sju månader i denna hundtäta stad. Hon är helt bedårande och spelade verkligen hard to get första gången vi möttes (antar att det funkar på mig). Den här gången la hon sig först mitt på vårt sy/fix/pärlbord och sen i min Tintin-kasse...

blinka lilla stjärna där

Dessa dagar är märkliga, men jag försöker balansera upp med svart te och stora stickade tröjor. Och tusen avsnitt av Black Books. Jag har bestämt mig för att ta en paus från Berlin. Helt säkert kommer jag tillbaka, vet bara inte när. Jag är sån att jag helst vill att saker ska hända nu nu nu och finner det därför svårt att vara här, nu när jag ju bestämt mig för att lämna. Och därför är det märkliga dagar. Jag är inte närvarande liksom. Dricker kaffe och te med guldklimparna som jag hoppas behålla, men annars är jag väldigt rastlös. På söndag ska vi till planetariumet och titta på stjärnor. Hoppas på perspektiv.

kort sagt, helt enkelt

Jag tror jag ska ge efter och erkänna att detta inte är något annat än en fikablogg. Och att jag är en person som överhuvudtaget inte gör något annat än att fika.
Idag träffade jag R på det veganska caféet Vux på Richardstrasse. Den storslagna chilichokladkakan kan varmt rekommenderas.

"allt är mycket osäkert, och det är just det som lugnar mig"

Idag fick jag brev från huvudstaden och blev väldigt inspirerad. För brevskrivaren rörde vid många punkter som mina tankar snurrat kring den senaste tiden, hur en vill uttrycka sig med stil och så. Den skrev att den tröttnat på klänningar, vintage och klackar och numera bara känner för att ha på sig jeans. Och jag tänker ja. Jo. Jag håller med. Även om jag själv helst skulle gå omkring i kängor, stora stickade tröjor med islandsmönster och långt hår i en knut på huvudet. Beredd på allt från storstadsdjungel till bergsklättring. Med Too-ticki och min kära syster som stilikoner. Så känns det, precis just nu.

once upon a time I was falling in love

Hemma hos Martina, nattmackor i köket. De fattiga studenterna sitter med varsin macbook och äter ost. "Så du tar till vara på varje dag nu då, när du snart ska åka?" Ja. Definitivt. Jag sitter i diverse kök, passivröker och lyssnar på Bonnie Tyler. Och älskar't.

strax innan midnatt

Skrapar det sista ur honungsburken och tänker att det här blir en bra metafor för vistelsen. Kladdigt har det vart, sött med och snart snart slut. Sju månader och flera meter personlig utveckling. Kubikmeter. Flera.
Vi läser poesi nätterna igenom och jag tackar alla högre makter för dem jag kan komma att behålla. När allt är över. Som hon med romanen i hjärtat. Eller hon som ligger bredvid mig nu, ovetandes om allt hon har inom sig. Tänker: oändligt är vårt stora äventyr.

på promenad med vendetta

I dagarna passar K den franska bulldoggen Vendetta.

Jag är ju ingen hundmänniska, men denna lilla sak är verkligen mer av en person än en hund. Hon dansar, snarkar och har lätt narkoleptiska drag. Och när vi efter flera timmars promenad ville slå oss ned en stund på en bänk vid kanalen demonstrerade hon sitt missnöje genom att försöka äta upp bänken. Oemotståndligt!

det bor en liten tant i agnes mun

Såhär känns det för mig titt som tätt, även om jag av ren självbevarelsedrift nästan alltid håller munnen stängd. (fel stad att vara tant i...) Om ni vill upptäcka mer av den fantastiska Lina Neidestam så kan ni kika in här. Tack och godkväll.

onsdagsbikt

Skriver hemifrån förtjusningen på Tellstraße. På ett tangentbord utan å, de måste jag klistra in varje gång. Själva förtjusningen är ute och går med bulldoggen hon passar i veckan, men jag var lat och stannade inne med en kopp te. Snart är det för varmt att dricka min favoritdryck så det gäller att passa på. Tänker jag. Har faktiskt lyckats påbörja några vykortsprojekt idag. (reflektion: det är då en vet att allt inte är på topp, när tom. vykort blir projekt) Men här hos henne kan jag andas. Hon har tom. lovat mig MGM-musikaler, i technicolor, från 50-talet.
That´s real love.

the pretentious postcard project

Jag kan inte skriva mer. Inte brev. Försöker lura mitt huvud, ta omvägar kring vykort. För det är ju också fint. En bild och ord, allt i ett. Hittills har det gått sådär. Jag har vykorten men orden fattas mig. Skriver på mina händer, täcker min kropp med påminnelser och

"att göra"-listor. Men det gör ingenting, för mina händer är här. Om jag kunde skriva ned vad jag kände, frankera och skicka dem så skulle allt vara fantastiskt. Men här sitter vi. Fast.

ojoj ajaj

Efter att discodivan lämnat mitt kök blir jag sittande i en öronbedövande tystnad. Den konstiga känslan jag vaknade med i morse kommer plötsligt tillbaka, det finns inget som distraherar längre. Disney och sms dövar tillfälligt men vad ska jag ta mig till med resten? Dricka kaffe ur blommiga koppar med Berlins crème de la crème. Ja. Den billiga vodkan som står i kylskåpsdörren bredvid den ekologiska mjölken? Nja. Känner att jag behöver nåt slags tillflyktsort, ett kök att alltid kunna krascha i, som inte är mitt eget.
Usch, jag mår inte så bra. Fernweh?

picknickfröjd och allmän glädje

Vad är väl slottskogen mot Görlitzer Park? Bland andra lata berlinare tillbringades dagen lättjefullt picknickande. Lite kallt ännu, men snart så kommer det vara omöjligt att lämna gräset, solen och de fina fina människorna. Det är redan svårt och tanken på att återvända till fäderneslandet fyller mig med många, blandade känslor. Glädje, sorg och total förvirring. Och sommaren förblir ett frågetecken.

kanelbullar/zimtschnecken

Igår bakade vi bullar, jag och M. Och jag tänker att utan henne skulle jag inte må så bra som jag gör, inte trivas som jag gör nu. Inte tycka om Berlin som jag gör nu. Hon lyfter mig och låter mig landa i självklarhet och kravlöshet. Att hon dessutom gör sig så bra i mina
50-talsklänningar, poserandes i vårsolen, är enbart en bonus.

hemma hos-reportage!

Idag var jag bjuden på fika hemma hos söta T. Hon ville själv inte vara med på bild, men jag kan försäkra er om att hon är precis lika förtjusande som sitt hem. Det kom ju som ni förstår mycket lägligt, insikten att det går att skapa ett riktigt hem i den här staden. Och vilket hem sen... Jag är frälst (även om det inte ser så ut på bilden).