carbon monoxide

Hej bloggen. Jag börjar lära mig det där med ångesthantering. Eller nej, fel. Jag börjar hitta sätta att hantera ångest på som varken är destruktiva eller helt beroende av andra människor. Jag har också förstått ännu mer om hur jag är och fungerar det senaste. Det brukar bli så när en ställs inför människor som tänker eller fungerar helt annorlunda på vissa punkter. På andra sidan skalan liksom. Förr i världen trodde jag alltid att mitt sätt att känna sådär intensivt, alla upp- och nergångar och allt grubbel och sättet att gång på gång falla head over heels för människor, åtminstone delvis var något som hörde till åldern. Tonårshormoner. Men jag tror nog faktiskt att det är sån här jag är. När jag tidigare befunnit mig i relationer med tvärtom-mig-personer så har jag fascinerats över olikheterna och de nya erfarenheterna men aldrig stannat kvar tillräckligt länge för att se ifall saker skulle kunna leda till något större. Rastlöshet och försvarsmekanismer har manat mig framåt. För att inte tala om det faktum att jag skulle blivit tvungen att anpassa mig annat än i stunden. Annat än för att se vad som händer, för experimentets skull. Nu händer nya saker, skrämmande och stärkande. Och jag vill stanna den här gången, se hur filmen slutar. Vem vet, jag kanske håller på att växa upp.