kära dag-/anteckningsbok

Jag har ju som bekant tappat den brinnande brevskrivarlusten det senaste (det börjar dock att vända). Istället har jag blivit den flitigaste av dagboksskrivare, även om jag inte är helt säker på definitionen dagbok. I brist på bättre kallar jag den dag-/anteckningsbok. Eller min lilla svarta. Nej, det sista var inte helt sant. Men min bok. Den är alltid med och jag skriver mest när jag väntar på kollektivtrafik och människor. Jag tror att mitt nya fokus beror på en brist på äventyr och ett överskott av tankar. Det händer ingenting just nu som mina darling brevvänner vill höra om under fyra sidors snirklig läsning, alldeles för mycket grubbel och tönterier för den vekmagade. (Ni som ändå fått brev vet hur illa det är.) Men min lilla bok är fylld av vita sidor som vill bli fullklottrade med bekräftelsebehov och cirkelresonemang. Därför skriver jag på och hindrar således mig själv från vansinne. Tack boken.