darlings

Kära. Jag sitter mitt i ett hemtrevligt kaos, packar min lilla resväska inför mötet med familjen(♥) Jag lämnar Erik för några dagar, ska bo med dem på deras hotell. Att jag längtar mig sönder och samman vore en underdrift. Dessutom ska det bli fint att äta lite ordentlig mat... Lottis och Alice ligger utspridda över rummer och vi lyssnar på Sound of Music. Jag vet inte hur det ligger till med internet på hotellet, så det kanske blir lite skriv-paus. Men puss så länge.

godnatt

Och jag ska berätta mer om mina livsomvälvande insikter.
Imorgon...

mittwoch

Kvällstankar och glädjesurr. Mitt livs bergochdalbana visar tydliga manodepressiva förtecken.. Men idag, är livet bra. Ensamtiden har gjort mig gott, det där med att bygga upp egen identitet osv.. (jag har faktiskt vågat mig ut på diverse äventyr) Häromdagen steg jag spontant av vid Postdamer Platz, för det slog mig att jag inte sett något av "vykortsberlin"hittills. Bara det lilla, personliga. Men jag blev inte tagen med storm direkt, det var lika blankt, stort och ytligt som jag mindes. Istället gick jag tillbaka längs S-bahnlinjen en bit. Och det var verkligen som att kika bakom kulisserna på en teater. Alltså, mitt i Berlin finns det fortfarande stora tomma ytor, efter hus som inte byggts upp sedan andra världskriget. Mitt i staden. Galet.
Idag har jag spenderat mycket kvalitetstid med vår andra inneboende, Sebastian. Jag vet att jag kommer sakna alla timmar jag suttit i köket med honom och pratat om allt och ingenting, och en del av mig vill inte flytta... För det är så fint att bo med honom. Att kunna gå upp på morgonen eller komma hem på kvällen och så är han bara där. I all sin självklarhet. Men han har lovat att komma och hälsa på, vilket ju också känns fint. En sann guldklimp, hursomhelst.

insikter

Igår var jag ledsen, ledsen, ledsen, ledsen, ledsen, ledsen, ledsen, ledsen, ledsen, ledsen, ledsen, ledsen, ledsen, ledsen, ledsen, ledsen, ledsen, ledsen, ledsen, ledsen, ledsen, ledsen, ledsen, ledsen, ledsen, ledsen, ledsen, ledsen, ledsen, ledsen, ledsen, ledsen, ledsen, ledsen, ledsen, ledsen, ledsen, ledsen, ledsen.
Och sen kom jag på vad jag ska göra med mitt liv.

idag lyssnar pernilla på:

something vague

Oh, yes. Jag visste väl att det var lite för bra där. Men oroa er inte, idag är jag tillbaks på den melankoliska nivån, gömmer mig återigen i brev och böcker. Jag är ensam nu, Erik har åkt med sin pappa hem. Han kommer tillbaks på onsdag men tills dess är det me, myself and I. Samt alla kära ting som hans pappa tog med sig ner. Det var som julafton att öppna lådan jag packade för bara några veckor sen. Ta upp (för att citera det brev jag skriver idag) "lovikavantar, palestinasjal och teburken med Charles och Diana. Mina 50-tals filmisar och min tekanna. Sandras julklappskoppar. Syskrinet och asken där jag förvarar mina brev" Omsorgsfullt rada upp dem framför mig. Och sedan packa ner dem igen, för vi ska ju flytta om en vecka.
Tills dess läser jag Orlando, och dricker hälsovådliga mängder te.
Allt för att hålla värmen inne.

ylle

Lätt i hjärtat, glad i själen, lite illamående. Stiga upp vid halv ett och tassa ut till Joseph och Sebastian i köket. Fastna i diskussion på tyska om det finska utbildningssystemet och dricka jasminte (som jag äntligen har vant mig vid) Le vid tanken på igår. Det fina i att ha hittat någon jag tycker så otroligt mycket om, som känner samma sak för mig. Ögonblicklig soul-connection.
Dessutom har jag Lottis och Alice här, som körsbär på toppen av livets milkshake♥ Allting känns väldigt fint, äntligen.

den som väntar på något gott...

ett brev om dagen

miss relationship

Idag har varit himla bra. Jag har träffat de finaste av människor,
skrivit brev och ätit cheesecake.
Och imorgon, så ska jag ha min första middag.

gatukonst

with every heartbeat

Första dagen i skolan, komplett med nya intryck och blankputsat äpple. Vi steg upp klockan halv sju, vilket innebar en smärre chock för vissa som har vant sig vid att stiga upp strax efter tolv.. Sen U-bahn till Prenslauerberg, Kastanienallee och den stoora vita skolbyggnaden. När vi kom in så väntade te och croissanter på oss i skolans restaurant, och vi blev tilldelade varsitt prov för att placera oss i rätt grupp. Jag kom i B2. Den visade sig bestå till 90 % av fransktalande schweissare, men efter den andra timman så uppenbarade sig räddningen genom Sara, tjugo år från Stockholm. Och jag vet att det är fegt att söka sig till andra svenskar, men det är så otroligt enkelt. Och just nu så bryr jag mig inte om varifrån de kommer, hur de ser ut eller ifall de livnär sig på andra människors blod. Detta är fas ett:
hitta någon.
Efter skolan så presenterades jag för div. av hennes vänner, bland annat en person som jag fick mycket goda magkänslor inför.. När jag berättade om mitt Meloniaprojekt så började hennes ögon lysa och jag kände hur hon utstrålande samma energi som jag känner inför teatern. Vi bestämde att vi skulle träffas och titta på manuset tillsammans♥
(Jag kan inte hjälpa att hoppas att hon ska bli min första riktiga vän här i Berlin..)

a higher power

Insvept i tusen filtar sitter jag i min säng. Kylan kan inte nå mig här, jag är immun. Fattas bara annat, med Jens Lekman i öronen och lugn i själen.. Erik stickar och jag har äntligen börjat skriva. Ikväll åt vi fiskpinnar med potatismos och stuvad spenat och det känns som vi börjar finna oss tillrätta i staden. Jag tänker att jag ska gå och lägga mig i någorlunda tid idag, måste rätta till mitt dygn inför mötet med verkligheten.. På måndag börjar skolan, därför var vi på MUJI och köpte skolsaker, skrivblock, pennor i allsköns färger.
Saker och ting börjar ordna upp sig. Yes.

glädjen är stor

Igår for vi till Kauf Dich Glücklich och firade med våfflor och ingefärsglass♥ Erik dokumenterade...

freitag

Vi har en lägenhet från första november! !
Hallelulja.

waiting for the moon to rise

Dyker ner i Belle & Sebastian. Gömmer mig. Halvt om halvt hoppas jag att någon ska följa efter, sådär som jag alltid gör. (lämna mig aldrig ifred, om du gör det så dör jag) Idag har varit en svår dag, och jag skriver i min anteckningsbok om tårar som stannar halvvägs. På tunnelbanan skriver jag, om likgiltighet och pappersbrev. Alla de där pappersbreven som jag skulle skicka. Alla adresserna jag samlat.

Jag tänker att det kommer. Upprepar orden tills det blir sant.
As soon as I find a place to return.

silver future

Och sökandet efter bostad fortgår, nya förälskelser, nya besvikelser. Tyvärr är det så det ser ut. Precis just nu. Men jag vet ju att det kommer bli bra tillslut, mein gott jag är inte helt förlorad.. Och vi letar vidare, tappert framgalopperandes på vår fantasis vita springare. Imorgon har vi tre eventuella hem att titta på. (varav ett jag redan tycker om alldeles för mycket...)
Igår var vi på vårt blivande stammishak, den underbara queerbaren Silver Future i Neukölln (som jag garanterat kommer att berätta mer om). Det var första gången jag var ute och rörde mig själv i staden, utan mannen i mitt liv. Och när jag gick genom den iskalla höstluften, inlindad i alla sjalar jag kunde hitta, så kände jag för första gången mig riktigt närvarande.
Jag kände Berlin.



(mitt försök att måla av den storslagna

väggmålningen i naturlig storlek inne på baren)

hej hej

Detta är min oväntade mailadress: agnes.hambeson@gmail.com
Skriv till mig, om du vill, fyll min dag med kärlek.

today, the future is nearer than the past

söndagstrivialiteter

Vi smög upp till vårt rum strax innan tre inatt, efter att ha besökt diverse suspekta och fina platser.. Sov som små barn och (jag) drömde om skönheten och odjuret. Klockan elva vaknade jag av mig själv, efter perfekt avvägda åtta timmar. Steg upp och tog med mig the world and other places in i köket. Tjock yoghurt med müsli. Svart, svart te. Och när Joseph kom in vid tolvtiden så gjorde han mig sällskap. Vi pratade om frihet, ovanligt filosofiska tankegångar för att vara mig. Eller kanske inte.
Jag läste högt ur min bok och han gav mig sina tankar i gengäld. Den finaste morgonen jag har haft på länge. Guld.

"I left my house this morning with no desire to return.
What was in the house? My family.
What was outside the house? Myself."
(j.w.)

faller isär

Idag lyssnar jag på Annika Norlin för att driva ut all ledsamhet i mitt stackars hjärta. Det är lördag och vi väntar. På en eventuell lösning. Egentligen är det väldigt fånigt av oss att vänta, eftersom allt kommer att uppdagas på måndag.
Men vad att göra egentligen, vi känner ju ingen här och har ingen annanstans att ta vägen. Kanske blir det gayklubb ikväll..
Känner mig tung och frustrerad av saknad. Usch.

freitag

Jag anar en ljusning.

Firar med musikvideon som alltid ordnar till ett småleende.

Allra minst.

till martina

(Sista innan läggdags:)

Jag vet att min fotografiska dokumentation lämnar mycket övrigt att önska.

Men här har ni iallafall Åke, vår ledstjärna och vän här i Berlin.

kontaktbar, på nytt

Jag har en ny (tysk) mobil!

+49 151 55910168

la vie boheme?

Kära. Jag känner att jag bör förklara ett och annat. Än så länge följs jag och Erik åt, vi bor i natt hemma hos den ungerske farbrorn. Men eftersom vi har insett hur svårt det är att hitta en lägenhet tillsammans så har vi beslutat oss för att dela på oss i jakt på rum. När jag ringde runt så kom jag i kontakt med Joseph (som han heter) och vi var här och hälsade på igår. Och det sa klick. Problemet är att han helst vill ha en programmerings/data-student boende i rummet, eftersom han håller på att starta upp ett företag över internet. Men som sagt så är personkemin mycket god, och han låter oss stanna åtminstone tills han hittat en annan. Rummet är sådär Montmartre-bohemiskt, ganska kalt och med stora fönster och en underbar balkong.
Idag var vi också och tittade på ett stort rum som vi eventuellt skulle kunna dela på. Och, haha, jag fick precis ett mail från ett queer/anarkist/feminist-kollektiv. De bjöd in mig på sitt stormöte nästa tisdag. Det är ju faktiskt vad jag har tänkt mig ändå från början. Så kanske..

hoppas

Den första ljusningen i form av en 60-årig tandläkare/filmskapare från Ungern. Med ett rum. Med en balkong. Som tyckte om mig. Som tyckte om mig och som jag tyckte om precis lika mycket tillbaka.

Imorgon får jag svar.

(precis när en trodde att ungern

inte kunde producera mer fantastiskhet..)

de små sakerna

andra dagen

Ett ska ni veta, det är inte lätt att finna sig en plats i en ny stad. Inte för mig iallafall. Inte i Berlin iallafall.
Idag har jag varit ganska ledsen.
Hoppas att jag snart hittar ett rum hos någon rar gammal dam eller några gulliga anarkafeminister. Så jag kan rota mig, koka en kopp te och sätta upp mina bilder på väggen. I all enkelhet...
Jag köpte några vykort idag, men känner inte riktigt att jag har ro att skriva, en ganska frustrerande känsla (men rebecca, jag målade för första gången idag, när vi följde med vår vän till ett konstgalleri med spännande människor...)
Nu lyssnar jag på blandskivan min syster gav mig precis innan vi gick på tåget.
Det är svårt att inte gråta när jag tänker på oss två nu. Osv.

den första dagen

Nå. Så sitter jag här tillslut, på ett charmigt hostel i Kreuzberg. Desperat sökande efter möjliga ställen att bo på har vi under dagen utvecklat sociala superkrafter, minst sagt. En vänlig dam i en chokladbutik gav oss ett bra tips som vi ska kolla upp imorgon, bla.
Men det mest fantastiska som hänt hittills är när vi för nästan exakt tjugofyra timmar sen träffade Yashivan, sjätte generationen hindu från Sydafrika. Vi bondade redan på stationen i Malmö och när vi kom fram till Berlin Hauptbahnhof klockan sex följande morgon tog vi med honom till vårt favoritfrukostställe, Anna Blume. Sen dess har vi hängt ihop och vi delar nu rum alla tre. Han är ett under av social skills och har redan öppnat flera dörrar mot staden. Men mer om honom senare...
Nu vill jag mest klargöra att jag lever, mår bra (förutom liite hemlängtan) och är redo att ta mig an morgondagens äventyr. Och; jag har förmodligen förlorat min mobil på tåget, så tro inte att jag av ren elakhet undviker att svara på meddelanden och dyl.. (pga. detta så uppskattas bloggkommentarer mer än någonsin i brist på kärleksfulla sms...) Jag hoppas dock att den ska gå att återfinna på nåt slags hittegodsavdelning, litar på tyskarnas sinne för organisation.
Bis gleich.

sonntag

Nu åker jag. Tschüss...

mina skyddsänglar

Igår var jag omgiven av människor jag älskar mer än livet. Som Pernilla sa; det var så mycket att det nästan blev emotionell härdsmälta. Först höll jag mig i köket, lät barnen komma till mig. Och sen kom jag till dem. Er. Som tur är så fanns Nillan och hennes kamera där, när jag hattade runt och försökte ta in alla. Hon lyckades med förevigandet, och fångade stämningen som bara hon kan♥
Det var en kontrasternas kväll, total glädje varje gång en ny fantastisk människa kom in genom dörren. Och sen hjärtslitande bedrövelse varje gång någon gick. För jag visste ju att när den går, så går den för en väldigt lång tid. En insikt som blev tydligare för varje avsked.. Mot slutet var mina ögon svarta och mascarakladdiga, och min övertygelse något rubbad. Men nu tänker jag att det blir bra. Imorgon reser vi. Och vi åker inte bort. Vi åker till.

utan ord

glósóli

(idag verkar inte tårarna ta slut)