mittwoch

Kvällstankar och glädjesurr. Mitt livs bergochdalbana visar tydliga manodepressiva förtecken.. Men idag, är livet bra. Ensamtiden har gjort mig gott, det där med att bygga upp egen identitet osv.. (jag har faktiskt vågat mig ut på diverse äventyr) Häromdagen steg jag spontant av vid Postdamer Platz, för det slog mig att jag inte sett något av "vykortsberlin"hittills. Bara det lilla, personliga. Men jag blev inte tagen med storm direkt, det var lika blankt, stort och ytligt som jag mindes. Istället gick jag tillbaka längs S-bahnlinjen en bit. Och det var verkligen som att kika bakom kulisserna på en teater. Alltså, mitt i Berlin finns det fortfarande stora tomma ytor, efter hus som inte byggts upp sedan andra världskriget. Mitt i staden. Galet.
Idag har jag spenderat mycket kvalitetstid med vår andra inneboende, Sebastian. Jag vet att jag kommer sakna alla timmar jag suttit i köket med honom och pratat om allt och ingenting, och en del av mig vill inte flytta... För det är så fint att bo med honom. Att kunna gå upp på morgonen eller komma hem på kvällen och så är han bara där. I all sin självklarhet. Men han har lovat att komma och hälsa på, vilket ju också känns fint. En sann guldklimp, hursomhelst.