höstens äventyr/facebooks fördelar

Igår efter att ha suttit uppe vid Masthuggskyrkan, tittat ut över Göteborgs hamn och pratat om framtiden så skapade jag och Squirrly mitt första Facebook-event. Det löd såhär:

"När höstens färger börjar anas och fåglarna flyttar söderut flyttar Agnes norrut. Närmare bestämt till den kungliga huvudstaden, Stockholm. Där hoppas hon finna likasinnade queers, femmes och annat fint folk. Men hon har en stor utmaning framför sig, något som många känt tyngden av: HITTA BOSTAD. Därför går detta rop ut bland alla hennes kära, och deras kära tills ringarna nått ut över hela vida världen. Hjälp Agnes att hitta ett bo där hon kan odla krukväxter. gemenskap och aktivism.

Har ni sett något av dessa alternativ ligga och skräpa, hör av er:

-Kollektiv (gärna fint och queert), etta eller inneboende.

-Som fattig student har hon ju inte obegränsat med pengar direkt så hon kan betala max 3500 i månaden.

-Kan flytta in i September (eventuellt tidigare)

Agnes har inte sålt sin själ till Facebook och kan därför kontaktas via mail på agnes.hamberger@gmail.com
Bjud gärna in era vänner till detta event så ordet kan spridas!"

---------------------------------------------------------

Ett steg mot något nytt, en tanke som befunnit sig i mitt bakhuvud länge. Stockholm. Mmm... Egentligen får jag ju inte tjusas av den stora staden, född på Sahlgrenska (=urgöteborgare) som jag är. Men, det gör jag ändå. Mycket tack vare min fantastiska och inspirerande vän Susanna som under Pride förra året tog mig under sina vingars skugga och visade mig små glimtar av allt som där finns. (jag var under några dagar "prao i queerbubblan"). Det är med henne som fairy godmother som jag vågar hoppa nu. Och jag ser verkligen fram emot att flytta, äventyret pirrar i mig. Hoppas bara att jag lyckas hitta någonstans att bo innan september.. Så ifall någon som läser min blogg vet något om ett ledigt bo, snälla höra av er! Min dröm är ju ett eget hem där jag kan vara både stor och liten och bjuda in alla kära. Ett upplyst, gräddgult, lyckliggjort hem.

hommage a jonathan

Hemma på min gata (inte) i stan så bor det en pojke som heter Jonathan. Han är en av mina bästa vänner, även om han nog knappast förstår det själv. Vi har som tradition att under ljusa sommarnätter spela TP och dricka vin, och sen antingen promenera hela natten eller titta på stjärnorna tills någon ger sig av kylan. Det brukar ta sin lilla tid eftersom vi båda är envisa av naturen. Egentligen har han flyttat från min gata men vissa grannar slutar aldrig vara. Jag bär titeln kära granne med stolthet och ska så göra tills järn kan flyta.

considering parenthood

Jag fick ett lästips av en kär vän för ett tag sedan. Men ni vet hur det är, ibland hamnar saker i den där mentala "att göra"-lådan och det dröjer innan de blir av. Men så igår (när jag inte var så glad) så sträckläste jag den här bloggen i serieform. Den handlar om Seras väg mot att hitta en stjärnfamilj. En familj med "minst tre vuxna och ett barn" där alla bor ihop utan en romantisk relation men med "mycket lek, matlagning, kärlek och gemenskap". Om familjelängtan och kärlek men också om sorgen när det inte går, när det inte blir något barn. Detta projekt är pågående och jag hoppas verkligen att Sera ska lyckas. Även om jag inte vill ha barn än på några år så känns det väldigt inspirerande att läsa. Ett tips till alla som vill ha ett alternativ till kärnfamilj och normativitet.

heut ist nicht mein tag

Kära bloggen. Den här dagen... har varit allt annat än bra. Allt jag tar i har blivit illa. Mitt jobb och mina relationer i synnerhet. Så, jag vill ägna detta inlägg till att be om ursäkt. Förlåt för att jag kom för sent, förlåt för att jag inte hjälpte till och förlåt för att jag förvirrar och förstör.

tootkin!

Idag har jag varit hemma hos Squirrly och pratat både allvar och lättsamheter och relationsanarki. Vi tog naturligtvis foton, men dagens tema har framförallt varit Barbapapa. Kanske inte den minst heteronormativa familjen som tillverkats i plast, men ack så charmerande ändå. S samlar på dessa små figurer som hn får ur automater och idag förärades jag min egen Barba-stark (det är den röda). Barba-starks främsta egenskaper är kärlek till sport, mat och sig själv. Precis som jag, minus sport då..

En viss Tootkin figurerade också. Samt Barry White.

picknick

detta händer/a day in a life

Kära bloggen. Hemma igen efter lång dag. Först arbeta duktigt, le och "var det bra så?". Sen farfars 79:de födelsedag med inte mindre än två efterrätter. Jordgubbar med glass följt av prinsesstårta. En vill ju inte ta några mättnadsrisker liksom. Nu sitter jag på min säng och genom väggen hörs dämpad, ljuv tyska. Clara är på besök från Berlin och skypear med sin kärlek as we speak. Hon kom från Oslo idag och vi plockade upp henne på vägen hem. Vi har suttit och komponerat secondhandkartor över Göteborg och jag insåg hur länge sen det var jag hade koll på min hemma-arena. Imorgon ska vi åka in till stan tillsammans och se hur det egentligen ligger till. Och! Jag ska göra ett nytt pass med mitt nya efternamn. (hjärta)

Apropå Berlin så bokades biljetterna igår. Den 26:e Juli bär det av, tillbaka till mina drömmars stad. Men för er som undrar så flyr jag inte permanent, utan den 31:e far jag åter till Gbg igen. Tänker att det räcker. Jag vet ju att lösningen på mina grubblerier inte finns där och att jag romantiserar tiden där som ljus och problemfri, trots att detta inte alls alltid var fallet. Men en veckas honeymoon kommer att blåsa liv i mina livsandar igen, det är jag säker på. Det är ju en stund dit dock så jag får nog försöka finna glädjeämnena här med. Och det gör jag. Också. Men det på så tunn is att jag inte vill skriva om det..

(ni vet det där med bloggen och den beskärda verkligheten).

Jag har en vän som bloggar regelbundet, men valt att hålla sin kärlek helt utanför den här lilla låtsasvärlden. Börjar känna mer och mer att min vän har tagit helt rätt beslut. Jag själv lider ju av närmast över-kommunikation. Att säga att jag är en öppen bok vore en grov underdrift, jag kan inte inte prata om mina känslor. Alternativet är att skriva och som tur är har jag ju min kära anteckningsbok = behöver inte skriva allt här. Samt fantastiska och lika kommunikativa vänner som låter mig ventilera och studsa tankar. Det jag måste öva på är att hålla mina känslor i schack, inte lägga ut alla kort på bordet det första jag gör och börja tänka efter innan jag kastar mig in i situationer/människor. Och jag jobbar på det. Men det är en bit kvar innan jag själv kan känna mig bekväm med mitt sätt att hantera känslor. Ett tag innan jag också har blivit "vuxen".

ljuset i slutet av tunneln...

JAG HAR BOKAT

BILJETT TILL BERLIN!

gbgs hamn/projekt oliver

Världens bästa och jag var ute i Masthugget för att fånga känslan. Lyckades vi?

the left hand of darkness

Det jag gör nu (när jag själv förfogar över min tid) är antingen att skriva eller läsa. Vissa människor får plats, men ännu fler inte i mitt förvirrade nu. Det är en sån där tid som jag garanterat kommer vara glad över sen, romantisera tom. Men nu... låt oss säga att jag hellre hade time-warpeat ett år eller så framåt istället för att leva så mycket i mitt eget huvud som jag gör dessa dagar. När det känns som så är verklighetsflykt alltid välkommet. Jag flyr just nu genom den fantastiska bok som fyller upp mycket av tomhet och melankoli.

The left hand of darkness av Ursula K. Le Guin. Den är skriven 1969 och är en av de första och mest banbrytande böckerna i subgenren feminist-science fiction. Och det är bara ifall en vill dela in den i ett (begränsande?) fack. Helt bortom alla etiketter är det en magisk bok som fått mig att tänka i många nya banor angående kön, genus, androgynitet, människor och samhällsuppbyggnad. Det är en sån där bok som tar tid, måste få ta tid. Och tid, det har jag.

(Bild: P. Sivenbring)

centralstationen/lisa

Jag strosade genom centralen, påväg mot Vasa när ett bekant ansikte dök upp i vimlet. Ett ansikte jag inte sett på tio månader, med ett tillhörande eldrött hår. Vi satte oss ned på en lika röd bänk för att prata lite. Lite blev snart mycket och ca två timmar senare var jag tvungen att gå eftersom stadsbiblioteket inte lämnar några uppskov, och vi skiljdes åt med en känsla av att väldigt mycket inte hunnit sägas, så många ord som ville ut. Jag tycker om den känslan. Och Lisa.

människohandel och fotbollsfest

Sover i Vasastan inatt, undviker helst att vara ensam med allt grubbel som för tillfället snurrar i mitt stackars huvud. Jag sitter här och skriver samtidigt som faster läser högt om VM i Sydafrikas fasor. Visste ni att Sydafrikas regering har beslutat att tillåta prostitution (som annars är förbjudet) under fotbolls-VM? Och att ca 40 000 kvinnor skeppats till landet för att tillfredställa de ditresta fansen. För naturligtvis måste deras behov tillfredställas, sen spelar det ingen roll att Sydafrika har högst antal HIV-smittade i världen eller att fansen förväntas köpa tillfälligt legaliserade övergrepp av kriminella organisationer som fotbollsfesten till ära ska behandlas som samhällets stöttepelare. Det moderna samhället, där allt går att köpa för pengar, inklusive kvinnor och barn. En annan upplyftande sak är att ointresset från fotbollsorganisationernas sida nästan är totalt. FIFAs storpampar väljer att blunda för att det ens finns ett problem, drar klassiska argument som att "prostitution har ju alltid funnits = kommer alltid att finnas = ingen idé att jobba emot". Precis som våld, tänker jag. Och det är ju bra, något att avkriminalisera rent utav, eller hur var det nu?

Jag suckar över människors idioti och kryper ner under täcket. Imorgon ska jag träffa världens bästa vapendragare och på kvällen gå på bio. Mary och Max heter filmen jag hoppas se, men pga. Hagabions vansinnigt oklara hemsida så vet jag inte om den går imorgonkväll.. Får väl promenera dit helt enkelt. Nu ska jag skriva lite i min nya ljusblå anteckningsbok som jag invigde idag eftersom jag lyckats tappa bort min fina julklappsbok med fågeln på. Om det är så att jag har glömt den hemma hos någon som läser så skulle jag bli oändligt tacksam om ni ville höra av er. Det är ändå en och en halv månads samlande ord. Allt som hänt efter Berlin.

Godnattkram.

med skuld/rädsla i kappsäcken

På andra sidan berget bor en av mina bästa vänner. För att komma till henne kan en antingen gå den långa, upplysta vägen runt alla hus eller igenom skogen. Den icke-upplysta skogen som hämtad ur en sedelärande saga för unga flickor. Ikväll gick jag (som jag nästan alltid gör) hem igenom skogen, men kände mig ganska olustig till mods ändå. Den där rädslan som gör mig så arg, eftersom den är något jag och alla kvinnor får med sig tillsammans med den första rosa snuttefilten. Det har såvitt jag vet aldrig skett något i den här skogen, inga överfall eller våldtäckter. Men rädslan har jag ändå, varför? Det är ett faktum att de som är inblandade i flest överfall, misshandlar och våldsamheter är gruppen unga män. Men varför är det isåfall inte de unga männen som håller sig inne, väljer upplysta vägar och undviker att åka svarttaxi hem? Att inte ta så många risker. Som tjej får en höra att det är dumt att ta risken. Och skuldförskjutningen blir genast väldigt tydlig. Om jag tar risken är det kanske nästan mitt eget fel? Jag kunde ju faktiskt räknat ut vad som skulle hända, ensam tjej + mörker + park. Men hallå! Hur skevt får det bli? Det är inte mitt fel, därför fortsätter jag gå genom skogen. Fortsätter jobba med min inbankade rädsla och hoppas att jag kan lära mina eventuella barn att inte vara rädda utan att våga vara fria, helt utan begränsande och skuldbeläggande. I have a dream?

flinka fingrar i terapeutiskt syfte

Dagarna går och jag mår upp och ner. (My rollercoaster's got the biggest ups and downs för att citera Kimya Dawson) Jag skriver massor och inser att jag måste hålla mig själv sysselsatt för att inte bli galen. Allra helst lämna hemmet och åka in till stan. Men de dagar då jag ändå blir hemma så syr jag numera. Det har blivit en bra distraktion från alltför mycket grubbel, i kombination med Björk och svart te. Nu senast sydde jag en väska till min dator. Av tyg som en gång satt på mormors finfåtölj. Ganska tjusig ändå.

these days

Kommer hem med värkande rygg och glädjeskuttande hjärta. Ikväll har jag och min far sett en av mina största husgudar, Jackson Brown, på Trädgårn. Han är en sån som borde vara död, känns det som. Han har liksom alltid funnits. Bland människor i min ålder tror jag att Nicos (från Velvet Underground) tolkning av hans låt "These Days" är mest känd. Inför konserten läste jag att de hade en romans under slutet av 60-talet och att han också spelar gitarr på hennes version. Smaskigt! Åtminstone om en gillar att nörda på 60-talsmusik..

Och, idag fick jag den finaste komplimangen någonsin. Jag berättar inte vad, men det hade någonting med Ingrid Bergman att göra...

dagen med Squirrly

Världens bästa vapendragare kom ut och klappade på mitt huvud idag. Vi drack kaffe, pratade, tecknade och tog massor av foton. Och hon hjälpte mig att sortera alla trassliga tankar, precis som hon alltid gör. Jag har mått så mycket bättre idag tack vare henne och alla kära som lyfter mig. God only knows what I'd be without you så att säga.

det skvallrande hjärtat

Jag mår inte så bra just nu. Igår flydde jag, genom gbg-regn och med tungt, tungt hjärta. Jämfört med många i min närmaste krets kan jag betraktas som relativt "stabil" (vad nu det betyder), iallafall så har jag nästan alltid huvudet över vattenytan. Men inte nu. Nu värker det. Nu försöker jag jag fokusera på allt utom att känna efter, hittar projekt, arbetar med händerna istället för huvudet. Det fungerar en stund, tills jag sytt, putsat, målat färdigt. Sen väller tankarna över mig igen. Men dagen tog ändå slut på på något sätt (som de ändå alltid gör, hur?) Nu ser jag fram emot att sova och vakna till en ny dag när världens bästa Squirrly kommer hit till mig för att hjälpa att reda ut.

Jag har några anledningar och ungefär 60 % av dem består av olika former av framtidsångest. Sen känslan av att ha målat in mig själv i ett hörn i kombination med vad håller jag på med egentligen? S har beskrivit sättet jag förhåller mig till människor som en naturkraft. Och nu känner jag att jag håller på att tappa greppet. Speciellt när jag inte trivs och försöker hitta det som fattas i andra istället för i mig själv. Jag trivs inte så bra nu, här, och flyktinstinkten är svår att ignorera. Jag saknar Berlin så väldigt. Eller idén om Berlin, jag vet inte.. Iallafall så håller det inte, det jag håller på med nu. Jag vill hitta min rätta plats, precis som alla andra, men måste det vara så förbannat svårt? Varför har jag så svårt att bli kär och varför vet jag inte vad jag ska bli när jag blir stor? Varför lämnar så många saker mig kall? Känslor är ju det jag strävar efter mer än någonting annat. Eller?

regn på vita mössor

Nå, det regnade ändå, trots att jag tog tillbaks min önskan. Spöregnade. Och min nya regnkappa läckte in så min klänning blev blöt långt ner på ryggen. Men det var ok, för stämningen var så hög. Alla dessa vitklädda, vitmössade, sprickfärdiga av frihet. Och sen sprang de av båten under ljuva technobeat. Vi sprang runt i vimlet, kramades, gratulerade och vinkade av flaken som rullade mot Poseidon och hälsosamma dopp. Sen tog vi oss hem till faster för att torka och se på Blackbooks.

Efter några koppar te och varma filtar tog vi oss till Hanna och mottagning. Där blev jag kvar till hennes mamma formligen slängde ut oss (på ett helt vänligt sätt). En mycket händelserik dag.

come rain or come shine

Kära bloggen. Idag köpte jag en regnkappa för absurt mycket pengar. Men jag tänker att jag har ju faktiskt letat efter en regnkappa så länge jag kan minnas och att en får ta chansen när den dyker upp. Iallafall är det vad jag intalar mig själv... Hoppas på regn imorgon hur som helst. Eller, kanske kanske inte ändå, för min karmas skull. Det är nämligen Donnerstudenten imorgon och min älskade Hanna ska springa ut till friheten. Misstänker att hon vill göra det i sol hellre än spöregn. Dessutom hoppas jag få till några fina, lyckliga, sprudlande bilder och då passar ju det torra alternativet bättre. Men i övermorgon, då!

regnrocksinspiration från den fantastiska filmen Coraline (bildkälla)

kort notis

Det är såhär; jag har bytt efternamn. Från Hambeson till Hamberger, dvs. min mammas halva av det namn som mina föräldrar satte ihop när de gifte sig. Håller på att lära mig själv och andra att tänka om men vet att det kommer ta lite tid. Så rätta mig gärna ifall ni hör att jag presenterar mig "fel"... Själv kan jag bara säga att det känns himla bra att ha gjort detta, efter att ha funderat i sisådär en två-tre år. Är nöjd.

picknickfestivalen i mitt hierta

Sveriges nationaldag har de senaste åren blivit synonymt med picknickfestivalen, iallafall för mig och många av mina medmänniskor. Denna gången var jag där i ca åtta timmar och cruisade mellan olika filtar och sällskap. Min kamera gav dock upp efter en kvart och det enda som blev dokumenterat var ur-sällskapet som roade sig med att spela det fabulösa spelet Spank the Monkey. Detta spel går ut på att bygga ett torn av skrot, så högt att du når upp att smiska apan. Reglerna är svåra nog att förklara live så jag tänker inte ens försöka, men det är väldigt roligt när en kan dem.

Jag träffade på en gammal vän ur det numera förflutna i Grön Ungdom-tältet. Jag var med där i ettan men tappade engagemanget någonstans på vägen, men så idag kände jag att varför inte? Så jag gick med igen. Vi får väl se hur den historien utvecklar sig... Kände mig ganska sliten mellan FI och Grön Ungdom som hade slagit sig ner bredvid varandra men föll tillslut för den varma gemenskapen som formligen strömmade ut ur den gröna kojan inredd med matchande ljusgröna fåtöljer. Jag är så lättköpt.

Resten av dagen tillbringandes pussandes på olika människor samt kreerandes de traditionsenliga cupcakes som varje år förs fram som en gåva till några lyckliga stjärnor. Helt ljuvligt. I wish everyday could be like picknickfestivalen.