med skuld/rädsla i kappsäcken

På andra sidan berget bor en av mina bästa vänner. För att komma till henne kan en antingen gå den långa, upplysta vägen runt alla hus eller igenom skogen. Den icke-upplysta skogen som hämtad ur en sedelärande saga för unga flickor. Ikväll gick jag (som jag nästan alltid gör) hem igenom skogen, men kände mig ganska olustig till mods ändå. Den där rädslan som gör mig så arg, eftersom den är något jag och alla kvinnor får med sig tillsammans med den första rosa snuttefilten. Det har såvitt jag vet aldrig skett något i den här skogen, inga överfall eller våldtäckter. Men rädslan har jag ändå, varför? Det är ett faktum att de som är inblandade i flest överfall, misshandlar och våldsamheter är gruppen unga män. Men varför är det isåfall inte de unga männen som håller sig inne, väljer upplysta vägar och undviker att åka svarttaxi hem? Att inte ta så många risker. Som tjej får en höra att det är dumt att ta risken. Och skuldförskjutningen blir genast väldigt tydlig. Om jag tar risken är det kanske nästan mitt eget fel? Jag kunde ju faktiskt räknat ut vad som skulle hända, ensam tjej + mörker + park. Men hallå! Hur skevt får det bli? Det är inte mitt fel, därför fortsätter jag gå genom skogen. Fortsätter jobba med min inbankade rädsla och hoppas att jag kan lära mina eventuella barn att inte vara rädda utan att våga vara fria, helt utan begränsande och skuldbeläggande. I have a dream?