your bright eyes burn through my exploding heart

Igårkväll drack jag och M te i mitt kök. Tända ljus och musik från en annan tid. Som vanligt kunde vi inte låta bli att rota i det förflutna och öppna minneslådor, både mentala och faktiska. Anteckningsböcker och kärleksbrev. Gammal ångest. Gamla förälskelser. Märkligt att en kan förflyttas så snabbt tillbaka till precis de känslorna som kändes då. I vissa fall med en viss besk eftersmak..

När jag kom hem från jobbet idag så stod lådan på köksbordet. Jag tog ut den i solen och noterade att allting såg annorlunda ut i det klara ljuset. Distansen blev så mycket tydligare. Jag la ut alla collage jag gjort och fått under åren. De som syns på bilden är mina nyårscollage från de senaste tre åren. Det understa, spartanska, svart-vita är det senaste. Ganska tomt, precis som det var där runt jul. Innan jag vågade hoppa och flyttade in i kollektivet på Donaustrasse. Jag läste i min Berlinbok och mindes hur intensivt ledsen jag var då, den första tiden efter flytten. Hur jag bara låg i min säng och inte åt något annat än knäckebröd med smör och honung. Och hur mina fantastiska roomies tog hand om mig, trots att vi inte alls kände varandra då. The kindness of strangers.

Kaninen som aldrig fick något namn virkade M till mig i 17-årspresent. Hon höll på med den hela sommaren och vi blev båda helt överväldigade när jag tog upp den ur lådan. Den är så fin. Och kärleksbreven, och chokladcigaretterna jag fick när J lovade att sluta röka. (han ljög naturligtvis, men ville så gärna göra mig glad). Och alla blandskivorna. Det är skönt att veta, när jag känner mig ensam, att jag har en låda full av kärlek stående alldeles vid min säng.