Sky Phenomenon

--------------------------------------------------

Igår (tisdag) var för övrigt en väldigt bra dag. Efter skolan promenerade jag i fyra timmar och tog många, många bilder. Jag stötte även på Renée, som tog en tur runt sjön med mig. Himlen, ack den himlen. Man kan säga att det här var ett försök att ta något slags avsked av den innan jag åker.

--------------------------------------------------

Little green

Hej.
Imorse var jag ett hål av ilska, ledsamhet och frustration.
Men hur svart det än var så blev dagen faktiskt bättre. Beslutet att gå hem och skriva av mig, samt dricka en kopp stärkande te var helt rätt. När jag kom tillbaks till skolan var jag åtskilliga kilo tunghet lättare än när jag gick därifrån. På rasten satt jag i solen och pratade med pojkarna i Kathis klass, och Alexander (som brukade slå Kathi när de var små) gav mig ett uppmuntrande leende som tinade upp mig lite. Eftermiddagen fortsatte i samma tema och jag fick till och med lite matte gjort.

Men det allra finaste, som tände gnistan igen, var Kathis flickvänner (läs:tjejkompisar, there are no gay people in germany) som hade köpt en avskedspresent till mig. Kommer ni ihåg Sissi? Kaiserin Elisabeth von Österreich und Preussen? Det blev ju aldrig någon filmkväll förra gången vi hade bestämt det, men nu kan jag ha en egen! Jag har nämligen fått ”Sissi –the collection”. En dvdbox med alla tre filmerna om denna fantastiska kvinna. Äkta tysk kultur från svunna tider. Och eftersom jag uttryckt min nyfikenhet för vad en Berliner egentligen är så fick jag också fem av dessa bakverk.<3 Jag blev väldigt rörd. Och glad. Och överraskad. (mitt ego är inte så stort här...) Jag skrev ett brev till dem efteråt och försökte på tyska förmedla att det betydde mycket för mig att de tycker om mig och så. Och Kathis bästis Kathi berättade att hon ska komma till Sverige i sommar. Så vi bestämde oss för att träffas ifall hon har vägarna förbi göteborg. Purr Mjao... Hon är väldigt rar och jag anar att alltihop var hennes idé. Hon är inte som Kathi, utan mjukare och mer lyssnande. Men Kathi är också bra, det är hon. Bara lite...vass och hetsig ibland.

Men nu ska vi snart gå iväg på Frühlingsfest, alltså en fest för att välkomna våren och som firas i byn ikväll. Det blir bra. Jag är lugnare nu, men undviker att bli ensam i ett rum med Martina. Jag vill inte ha några mer förebrående kommentarer, bara att hon låter mig vara mig tills jag åker. Och det är ju inte långt kvar nu. Imorgon är det första maj och vi ska på den traditionella vandringen med Volker och Renée. Det ser jag fram emot, pojkarna är nog det bästa jag har här i Neuenheerse egentligen. Dom och den blåa blåa himlen.


Men tack ni som påminner mig om att även om himlen är grå vissa stunder, så är den alltid blå någonstans där bakom.

All the white horses are still in bed

Jag är hemma på håltimma.
Allt är så hemskt illa och dåligt just nu.
Kathi gav mig en sur blick för att jag inte ville stanna i skolan och umgås utan gick hem istället.
Tack.
Tack så mycket Kathi för att du alltid gör ditt bästa för att jag ska trivas här.
Och tack Kathis mamma för att du inte tycker att jag är tillräckligt social för att passa in i din familj. Tack för att du säger det nu när jag äntligen har börjat trivas här.
Tre dagar kvar.
Fyra skoltimmar kvar.
Skolan är så värst. Kathi behandlar mig som en hund som hon passar trots att hon inte tycker om hundar, men behöver pengarna.
Så jag flydde.

Kleinchen

Dag utan hud.
Jag vaknade lätt illamående och frysig. Den känslan har varit med mig sen dess och jag vill egentligen bara krypa in under en filt och försvinna. Kathi har gråtit hela dagen pga. det krossade hjärta hon ådrog sig i lördagsnatt. Så vi är ett fint par hon och jag. Sida vid sida, stoneface vid stoneface.
Men vad kan man göra, somedays helt enkelt. Jag är verkligen helt övertygad om att det känns bättre imorgon. Med Kent i öronen (jag har slutat skämmas nu, bara så ni vet) och två ylletröjor, ska jag ta mig igenom även den här dagen. Eftermiddagens planer är egentligen bowling, men Kathi har hoppat av och jag känner inte riktigt för det just idag. Eller, jo. Men jag känner inte för att upprätthålla den ytliga konversationen som krävs med Kathis vänner. (bullbakarna) Jag har inga pratord idag, bara skrivord. Jag har skrivit otaliga sidor redan under morgonens lektioner, och lär nog fortsätta i samma takt. Fästa känslorna på pappret och önska dem lycka till.

Strövtåg och ängar

Igår var jag ute och strövade genom omgivningarna. Många vände en extra gång på huvudet när dom såg mig gå igenom skogen och över ängarna i min vita brudklänning. Det var vackerhet och friskhet, och bara fötter i gräset. Jag tog över trehundra bilder, och gladde mig över att jag kan se med fotografens blick. Den nya förmågan jag har utvecklat under mina promenader här. Jag behövde komma ifrån lite och vara ensam, efter några dagar tung samvaro. Samla tankar och skriva brev.

Frosseri - den femte av de sju dödssynderna

Ny dag, nya intryck. En lätt önskan att få kräkas.

Idag har vi ätit, jättemycket. Anledningen är sightseeingtur med Martina och Kathi. Dom är båda ganska hetsiga, (de som känner min mormor förstår om jag säger att det finns vissa likheter där...) och känslan var "här ska det upplevas!". Och även ätas. Först gick vi runt omkring i en liten söt stad och letade skor till Kathi, sen for vi upp i liften till det lokala skidsystemet för att titta på människor som var alldeles för fulla klockan två på eftermiddagen. Sen var det dags för lunch och jag och Martina åt varsin döner-kebab, som det lyckligtvis inte finns några bilder på. Nu efteråt känner jag att undertecknad nog kommer gå tillbaka till total vegetariandiet när jag kommer hem. Yes sir. Efter lunchen var det dags för ett besök på den lilla stadens bästa glasscafé. Hah. Det tål att upprepas; jag mår fortfarande illa. Jag är en sådan vekling...jag åt inte ens upp hela min banan- och chokladbägare. Kathi åt upp sin gigantiska glasskreation, tittade sig lystet omkring och beställde raskt in ännu en våffla som avslut. Damn.

Nu vill jag bara sitta här i halvliggande ställning och lyssna på Joni, samtidigt som jag smuttar på en oförskämt stor kopp te. Men det får jag bara göra en timma till, för sen ska vi på party i grannbyn. Volker ska också dit, och jag ser fram emot det. Alltid skönt med någon en känner. Mer info följer när sådan har införskaffats. Men än så länge är det total lathund som gäller. Johanna ser på "KAKA" som är den tyska motsvarigheten till bolibompa, och vi har en ordlös eftermiddagsrelation här i vardagsrummet. Jag har sytt lite på Kathis finfina symaskin som jag har fått inställd i mitt rum och börjar så smått undra hur jag ska få plats med alla saker när jag åker hem... Men som min kära mor sa, eftersom jag åker sovtåg är det bara att trycka in alla sakerna i den lilla "hytten" och somna på saken.

Dagens soundtrack: Joni Mitchell - Ladies of the Canyon

Närkontakt

Hej igen. Nu är jag tillbaka från en trevlig liten utflykt med lillasyster Johanna och pappa Norbert. Vi har varit och hälsat på på gården och slakteriet (det var inte så hemst som det låter) där både Norbert och Martina arbetar. Djuren går ute i hagarna och har det bra och ekologiskt, och jag fick träffa alla som arbetar där, mycket rara människor. Och eftersom ryktet går på byn om den märkliga svenskan som tycker om gamla kläder, fick jag med mig en kasse med gott och blandat från frun i huset. Mycket spännande.

Dock måste jag säga att det kändes aningen morbitt (den enda rätta böjningen av morbid) när sexåringen visade mig runt i slakteriet, glatt kringhoppade och skrattande.

Sen hittade vi katterna <3!

Sen hittade vi korna och grisarna!

Mmm...septum.

Efter bondgården for vi vidare till Klusenkapelle, ett litet kapell där vi tände ljus för våra familjer. Det var väldigt fint, och himlen var än en gång wunderschön.