oh well..

Nej. Jag kom ju inte in på Wendelsberg. Och först blev jag ledsen, såklart. Jag ville ju så gärna. Men sen tänkte jag att det är faktiskt bara att orka upp igen. Herregud jag är nitton år. Det kommer fler chanser och nya dörrar. Dessutom kom jag vidare till det andra provet vilket borde tyda på att jag inte är helt obegåvad iallafall.. Pappa bjöd mig på en whiskey och sen satt vi och diskuterade framtid med tv:n som bakgrundsljud. Han sa att jag inte behövde bestämma mig, att det är bara att köra på. Teater, fotograferande, eller min nya klänningsuthyrnings-business. Det kommer att visa sig vad som är rätt. Kanske plan B, historielärare. Kanske något helt annat. Och det var skönt att höra. Jag tänker att jag är lyckligt lottad som har en så bra pappa, även om vi ofta grälar.

Imorgon ska jag ta itu med mitt nya projekt, att sy en 50-talsklänning efter autentiskt mönster. Jag har inte sytt på många år men tänker att jag behöver nåt att pyssla med i sommar förutom att jobba. Jag ska tillåta mig själv att sörja den här dörren som stängdes obehagligt nära min näsa, men bara en stund. En dag av att se på Notting Hill och äta glass direkt ur paketet (eller motsvarande handlingar). Sen ska jag samla mig. Titta framåt och skriva nya Att göra-listor. Och läsa min nya franska science fiction-roman. (verklighetsflykt, mhm!)