Höst?

Ibland är det ju så att det regnar, ute eller inne. Idag är något av en dag med spridda skurar både ute och inne. Härom dagen regnade det ute, men i hjärtat var det solsken. Då tog jag med mig kameran ut för att försöka fånga den nytvättade världen på bild. Det var en väldigt fin kväll som även innehöll tedrickning och prat om känslor (!) med en god vän som vanligtvis är ganska reserverad när det gäller dylika ting. Alltid lika uppfriskande med personlighetsförändringar. Eller ja, så länge det är en positiv utvecklig så klart. Iallafall. Mysigt var det, och jag var tillochmed lite kreativ. Sydde mig en kjol rent ut av. Mhm.


Och. Jag känner att en förkylning håller på att gripa tag om mig. Det är väldigt illa. På lördag har vi nypremiär av Angels. Eller, under ozonlagret, som vår version heter. Om jag ska kunna axla rollen av en känslomässigt labil, sexsuktande, pillerknaprande hemmafru kan jag ej vara ett litet sorgligt knytt som helst vill krypa in under närmsta täcke. Det går icke! Därför äter jag osunda mängder vitlök (och decimerar mina chanser till some lovin' totalt) och dricker ungefär lika osunda mängder te som alltid. Vill bli frisk. Måste bli frisk.

söstra mi

ellafakta:
Namn: Ella Josefin
Profession: lillasyster och hästmänniska,
andresekreterare i köttklubben
Ögonfärg: bleu
Enda intresse: fenixforum (fefo)
och andra harry potter-nördiga barn
Enda vän: krister henriksson
Personlighet: hopplös romantiker!
Har: en våldsamt klädsam klockbränna
Favoritfärg: salami
Bästa låtsaskompis: max, tretton år

soundtrack: belle and sebastian, if you're feeling sinister

berlin j'taime

Så. Berlin. Hur var det egentligen? Vad gjorde jag och hur kändes det? Hur smakar berlin? Och varför återvänder jag gång på gång?
Ja.. jag vet inte riktigt. Jag vet att vi gick väldigt mycket, det minns jag bestämt. Och sen att vi sjöng nästan hela tiden. Massor av abba, med "honey, honey" som vårt ständigt återkommande soundtrack. När jag mitt tåg ankom till Hauptbahnhof klockan sex måndagmorgon möttes jag först av... ingenting. Sen kom dom emot mig, skred fram ur de tidiga morgondimmorna. Erik och Maria. Två av mina allra bästa, stadigt burna nära hjärtat. Unisont gäspandes tog vi sedan U-bahn till lägenheten där de andra redan hunnit bo några dagar under tiden jag vistades i dalarna. Så snart vi kommit fram började Erik steka pannkakor och Maria tog mig på rundtur, dvs. titta på våra sovande medsystrar och bröder.

Även om vi var åtta stycken i lägenheten tillbringades den mesta tiden med min trogne vapendragare Erik. Vilket tids nog ledde till det självklara epitetet "the happiest gay couple in the world". Och det var vi sannerligen när vi hoppsade fram genom berlin sjungandes våra regina spektor-favoriter. Bland de bästa ögonblicken kan nämnas en gräsmatta vid Victoria-Luise-Platz, världens finaste secondhand-affär (där jag köpte världens finaste klänning) och the most amazing frukost ever. Vilket bilderna nedanför visar. Mums.Vidare har vi en samling utmanande bilder på mig inuti en annan hemskt fin klänning (med allt för dyr, tyvärr) samt en outfit värdigt det svenska landslaget. Vilket naturligtvis ledde till en serie muskelspännarbilder. (visar bara en dock, även om jag inser den otroliga efterfrågan)

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Annars så gjorde vi lite av varje.

Lite promenader och linsgryta och vilda nätter. Och. Sitta vid Märchenbrunnen (sagobrunnen) och göra precis ingenting.

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

vackert land vi bor i

För drygt femtio år sedan gifte sig min farmor och min farfar. Med varandra. Av denna anledning for hela halva släkten, alltså min faders familj, upp till dalarna över en helg. Och inte vilken helg som helst, utan en riktig lyxhelg! God mat, god dryck, gott sällskap samt tre tv-apparater och jacuzzi på rummet. Det var riktigt rart. Men jag inser nu att man faktiskt kan få en överdos av röda stugor efter ett tag, dom finns verkligen överallt. Jag kan bara föreställa mig vilken social utfrysning det skulle innebära att måla sitt hus, låt oss säga, gult? Det går ju inte.
Så vi susade genom den svenska myllan med bo kaspers "vackert land" strömmande ur högtalarna. Blå himmel, röda stugor, gröna fält. Vi gjorde även diverse trevliga utflykter, bla. till Dalhalla där vi såg Madame Butterfly, Sunnborn (Carl och Karin Larssons konstnärshem) och Falu koppargruva.
Men mest av allt så beundrade vi det faktum att två människor faktiskt kan hålla ihop i över femtio år. Ganska galet och underbart. Och förbannat beundrandsvärt.

conversation

Natten ligger som ett täcke över Kreuzberg, Berlin. Det är min sista natt efter fem dagar fulla av intryck och uttryck. Jag beslöt till sist att ägna den åt sömn istället för dans och onämnbara akter. Två av flickorna är ute och rumlar, medan resten nog sover sött vid det här laget. Jag har en konstig känsla i magen, förändring. Det har varit mycket alla korten på bordet idag. Långa samtal. Trassliga relationer som ska försöka förstås. Jag måste säga att det känns som sex dagar är en alldeles lagom tid att delta i detta sociala experiment. Det sliter på hjärnan att analysera för mycket..
Vilket jag många gånger fått rådet att sluta med. Tänk inte så jävla mycket. Känn inte efter hela tiden. Och det stämmer kanske. Men det är ju en sån stor del av mig. Svårt att tänka om, tänka nytt.
Vill jag tänka nytt?


lyssnar på: regina spektor, braille

all I do is dream of you

Hemma. Förkyld. Jag packar, hostar, lyssnar på ljudböcker. Svassar runt i min stora, mjuka kashmir-tröja utan någon alls att krama. Istället gräver jag ned mig framför l-word och dricker ofantliga mängder te. Imorgonbitti åker vi till dalarna. Efter två dagar av umgänge med släkten åker vi hem på söndagmorgon och sen sätter föräldrarna av mig på tåget till berlin. Min plan är att packa mycket lätt, bara två små väskor.
Två par skor och en basker.

Idag har varit en fixar-dag. Jag bestämde mig för att dammsuga mitt rum eftersom det nog känns trevligare att komma tillbaks till en ren och städad grotta. (vuxenpoäng) Annars har jag lappat och lagat, tvättat och strukit. Och beundrat min nya lugg. Jag och lillasyster gick tillsammans och klippte oss igår. Vi funderade på att klippa oss exakt likadant (och börja klä oss likadant också) men tillslut tänkte vi att, nej. En annan gång kanske.

lyssnar på: judy garland, the sound of the movies

Sag mir wo die blumen sind?

Gårdagen tillbringades i sällskap av två sköna damer. Först sammanstrålande jag med Emelie och vi började genast sökandet efter ett café, värdigt vår närvaro. Vilket visade sig mycket svårt eftersom hagabion fortfarande är under ombyggnad. Därför beslöt vi oss för att gå till ett ekologiskt café i haga. Ja. Tyvärr var mysighetsfaktorn lika med föreningslokal och vi bestämde oss för att ta efterrätten på det beprövade caféet kringlan.

Sen tog jag med Emelie på koft-jakt. (och (!) nätstrumpjakt) I båda fallen blev resultatet tillfredställande. Jag är numer ägare till en svart kofta i storlek 2X-large. Mhm! Bilden är dock ej på den utan dess konkurrent, en mörkblå dito av mindre storlek.

En mycket trevlig eftermiddag var slutligen till ända och vi beslöt att skiljas åt utanför nordstan. Avskedet var tårfyllt, men så snart jag samlat mig tillräckligt hoppade jag på 3:an mot marklandsgatan. Målet var kungsladugårdsgatan och den kära Lottis. Hon tog emot mig med öppna armar och öppnade sitt hem och kök för mig. För er som inte är så insatta var detta vårt sista möte på ett års tid. Hon ska nämligen fara till trakterna kring New York om knappt två veckor. Mycket illa om man frågar mig. Men vi har bestämt oss för att icke misströsta utan istället fördjupa vår relation på distans så att säga. Främst genom brev, skype och röksignaler. Och genom att ha ett hejdundrande sista dygn tillsammans. Och det hade vi sannerligen. Basicly så gjorde vi bara såna saker vi tycker hemskt mycket om. Som att se på film, ta foton, äta på natten och klippa i saker.

Men. Jag kommer ju verkligen sakna dig. Käraste Lottis.

Lova att skriva.

hjortronsylt och samuraj-svärd

Jag sitter hemma hos Lottis. Sending live så att säga. Vi sitter och ser på film, den utmärkta kill bill 2. Uma Thurman har just fått en dubbel dos rock salt i sig och vi laddar inför den klaustrofobiska gravscenen. Kände en impuls att skriva lite och fick genast Lottis välsignelse. En mycket förstående kvinna. Jag tänkte även med hennes bistånd göra en noggrann recension över way out west. (det känns bra att vara utrustad med all simultankapacitet som mitt kön traditionellt förfogar över.)

Ellas converse efter två dagars festival-lera

Alltså, helgens festival: En mycket fin sådan. "Och vad var bäst då?" Hm. Svårt, mycket svårt. Jag frågar Lottis... Jo, hon svarar Sigur ros och José Gonzales. Och BD, även om det märks att hon skäms över svaret. Jag skulle nog hålla med henne i mycket av det hon säger. Sigus ros var inget annat än än ren magi. Vi stod i främre ledet, omgivna av lycksaliga människor som inte kunde göra något annat än att le från öra till öra. Kärlek och konfetti fyllde hela luften och jag kände en stark längtan att alltid använda glitter, även till vardags.
Men jag funderar på om inte den allra trevligaste upplevelsen var första kvällen, på torsdagen. Jag och faster ville gärna gå ut och se något och efter hennes nogranna research valt ut två norskor som skulle spela på jazzhuset. Silje Nes och Ingrid Olava. Den första gjorde inget större intryck. Hon sjöng milt och spelade lite symboliskt på en gitarr. Men sen. Upp på scen klev Ingrid, i sällskap av två män på trummor och bas/stråk. Och sen började hon spela. Det var hennes första spelning i ett fremmende lann och hon gav verkligen allt. När hon tillslut var färdig gav sig publiken inte förrän hon kom in igen, och aningen förvirrad berättade att "jeg har ju icke flere sanger...men. liger i dylan?" Sen körde hon en fantastisk Dylan-cover som avslut. Både jag och erik (som sammanstrålande med oss i kön) kände att vi ville gifta oss med henne och göra henne lycklig.
Förutom de tidigare nämda kan Håkan, Neil, Sonic youth, José, Frida samt Sj-tältet nämnas bland höjdpunkterna.

Men nu ska jag återgå till min vän. Bis nächstes Mal, tschüssi!

kvällens soundtrack: svisch-swoschljud och hiyaa-skrik

Myrornas krig

Det är natt.
Jag kan inte sova.

Låg länge och försökte, men mitt huvud var alldeles för proppfullt med snurrande tankar för att det egentligen skulle vara någon idé alls. Samtidigt som man känner precis hur bra det vore att sova och hur mjuk och skön ens kudde är. Totalt kluven. Måste göra någonting. Hm.. Skriva? Ja. En del av tankarna rörde kvinnorna i mitt liv. Jag insåg att varje gång starka känslor (alltså riktigt starka) envisas med att kännas i min mage är det nästan alltid kvinnor som orsakar dem. Ilska, kärlek, irritation. Märkligt. Vet ej varför för tillfället, men återkommer så snart jag har en teori kring ämnet. Iallafall, satans kvinnor. De orsakar ringar under ögonen och stör min skönhetssömn. Nu rör tankarna mest relationer där jag inte vet var jag har människor. Det är alltid en läskig känsla tycker jag. (kontrollbehov, neej då..) Då blir jag ibland fyra år och tänker "dumma alla i hela världen!". Jag vet liksom inte hur jag ska bete mig. En väl avvägd balansgång mellan avvisande och häftplåster. Heh. Som ni säkert förstår så kommer jag ingenstans i mina tankar. Alls. Mycket enerverande.

Jag borde verkligen ligga däckad just nu med tanke på att jag har hoppat och dansat sen i torsdagskväll. Way out west = fin festival. Dock är jag nu lite för trött för att redogöra för själva konserterna här och nu. Mitt sinne för detaljer försvinner alltid framåt småtimmarna och det är ju de små, små detaljerna som gör det. Som det står i visan. Så det får bli imorgon, eventuellt i övermorgon. Men nu tror jag att jag ska återgå till att älta samma tankar over and over again i någon timma till innan jag somnar av ren utmattning.

MEN. Om en vecka är jag på tåget mot berlin.

nattligt soundtrack: vid din svans = annas blandskiva

Storytelling

Hej. Jag jobbar vidare på att redovisa för den senaste veckans aktiviteter. I söndags var jag bjuden på kalas. Tema bröllop. Innan dess hade jag och M ägnat många timmar åt att välja ut den perfekta klänningen/rollen. Efter ett anfall av förvivlan samlade jag i sista minuten mig själv såpass mycket att jag kunde anta rollen av en ogift, rosa moster med hornbågade glasögon och hårdsprayat hår. Efter detta åkte jag in till göteborg för att möta A och M. Stapplandes på mina högklackade guldsandaletter gick jag dem till mötes på nils ericsson-terminalen varpå vi styrde stegen mot centralstationen.

Väl på plats i Majorna (där skådespelet skulle taga plats) hälsades vi av det vackra brudparet. Vad fanns det annat att säga än "Åh! Ung kärlek!" Aldrig har väl världen skådat sådan lycka! Efter en stund började bröllopsgästerna anlända och minglet inleddes. Det enda jag kunde tänka på var emellertid MAT. Och visst fick jag vänta min modiga tid, men tillslut klingades det i matklockan. Buffén bestod av fyra sorters potatissallad och bröd. Hm. Nåja, god potatis är väl gott nog åt vem som helst.


Dock hann jag inte med mycket mer än mingel och mat eftersom jag fick ett samtal från en vän i nöd, slängde på mig trikåer och mantel och rusade till 3:an. Det blev en kväll med både glädje och sorg, skratt och gråt. Vi såg på en väldigt fin film och kelade med 2 + 1 bonuskatt.

Händelserik dag. Många intryck.


(come what may, du vet att jag alltid kommer när du kallar)