threshold of revelation

Går hem genom nattstaden, numera snöstaden Berlin. Tätt, tyst snöfall, knarrande skosulor. Jag flydde ikväll, eller, jag valde mig. Lyssnade till mitt hjärta som det står i visan. Och jag kom inte långt innan jag slogs av hur mycket jag älskar den här staden. Som om den slöt mig i sin famn och omsvept av snö vaggade mig, bar mig hem. Jag kommer aldrig vara ensam här på samma sätt som hemma. Oavsett om jag är sämst på att bekräfta mig själv och alldeles för beroende av andra människor för att bygga upp min självkänsla så finns det någonting här som ger mig orken. Som att jag kan hämta kraft från själva staden. Saknar henne, hon som delar min kärlek. Men vet att det kommer ta tid. Måste få ta tid. Ett nytt år som inleds med brustet hjärta. Nog har jag tänk ut några nyårslöften, även om de inte bör sägas högt. Bara skrivas ned med min nya tyska skrivmaskin.

fint besök

Bästis M plockade med sig pojkvän och kusin och landade i min stad igår. Efter lång te-session vid köksbord tog vi oss ut i ett vintrigt Berlin för att upptäcka. Jag köpte en skrivmaskin, och M antydde att pojken borde vara en gentleman och bära den åt mig. Det hela slutade med att hon fick bära den själv som straff för sin fånighet. Snipp snapp snut, så var sagan slut. Och jag ska strax åka till Charlottenburg och umgås vidare med dessa guldklimpar. Lycka!

22:36

Jag gosar inte med någon längre. Bara min underbara julklappsväska.

hjärtdjur

Det är sent, mörkblå natt med enstaka vandrare som rör sig genom staden. Jag själv gör mig redo för den mer personliga natten, mina alldeles egna drömmar och demoner. För det är mycket nu. Eller, mycket är det kanske allt som oftast, för mig? Nog känns det så iallafall. Nu har vi hur som helst många kära hos oss från hemstaden. Imorgon kommer det ännu fler. Nytt möter gammalt och det ena med det andra. Säkert är att jag har svårt att slå mig ned hos någon av dem. Saknar vänner jag knappt känner, som hör till det här livet.
För vem blir jag, när då möter nu?

tillbaka i berlin

untouchable face

Sitter fast med känslan av att vara olyckligt förälskad i världen. Klipper, skriver, sorterar. Packar. Imorgon far jag åter efter att ha semestrat en vecka i min hemstad. Behöver förmodligen en extra resväska för alla nya tankar, känslor, intryck. Helt säkert är att jag är så materiellt tillfredställd jag kan bli iallafall. Det blir ingen resa med lätt bagage. Eller med lätt hjärta.
Men kanske väntar lyckan bakom hörnet, bakom det nya året?
Kanske.

...och allt det andra

- Och hur känns det att vara hemma då?
- Märkligt. Men, fint.

Även om jag gärna hade haft tiden för allt, alla. Nu får jag hålla till godo med speed-dating av alla kära, långa telefonsamtal och känslan av att bara vara hemma en stund. Igår var julmys och fantastiska människor. Idag mitt älskade trassel. Snart så åker jag till farmor och farfar för att spendera julafton med dem. Bli lite bortskämd.

Puh. Jag känner så mycket just nu. Ovant..
Anar att jag kommer ta med mig nästan lika många insikter/stoff till insikter tillbaka till Berlin som jag kom hit med. Märkligt.

livet, kärleken

så känns det just nu

Hemma. Förvirrad, men full av lycka.
Telefonsamtal och julstämning får mitt hjärta att slå snabbare.

tro, hopp och...

Disträa dagar. Har svårt att känna mig helt närvarande, vill bara hem nu. Räknar ner till på söndag, hemfärd, trots att jag älskar allt vi har här. Saknar er, ju. Men. På tisdag (den 22:e) så vankas det julmys hemma i Marstrand. Jag vill så gärna se er där, riktigt rå om er. Hoppas att ni kommer...

ge mig en titel, edvina

Fortfarande inget internet. Men massor av allting annat. Som att jag igår såg Regina Spektor spela. Mer exakt, stod tre meter från henne, med svällande hjärta. Eller att jag sitter hemma hos en förvirrad prinsessa (eller var det jag..?) som spontant lägger sig på golvet i ren kaffeabstinens. Och spelar harpa. Eller att jag om fem dagar befinner mig i moderslandet, staden, och förmodligen förbryllat undrar "hemma, var ligger det nånstans?"
Då ni.

precious things

die große liebe

Hemma hos Joseph och Sebastian. Halloncheesecake, kokostoppar och poly-diskussioner hela kvällen. Tur att jag alltid kan komma hit, även när världen verkar stor och främmande.. Sitta i världens minsta kök, dricka te och sakta, sakta tina upp. Tur att jag alltid har öron att viska mina tankar, känslor i, som alltid lyssnar.
Tur att jag aldrig behöver vara ensam.

wednesday

Jag försöker förklara, med ord, brev, blickar att allt har vänts upp och ned. Slogs av tanken att detta skulle kunna vara livet. (Stoppa livet, jag vill kliva av?) Efter månader av overklig bubbla och undvikande av känslor befinner jag mig nu mitt i skottlinjen. Ett hjärta fyllt av bly, men aldrig så levande. Nej, jag glittrar inte i solen. Men jag känner hennes rädslor, hennes förvirring, hennes värme genom alla lager.

je vois la vie en rose

weinmeisterstrasse

Precis samtidigt som allting händer så försvinner naturligtvis internet. Jag har alltså ej avlidit, bara brutalt kopplats bort från omvärlden. Vet ej när vi får tillbaka det. Men det går ingen nöd på mig...
Jag har tumvanthänder, ljusgröna ögon och decemberkyssar.

hipp hipp

Igår fyllde min kära lillasyster 16 år. Helt utan förvarning. Och jag, pga. mitt geografiska varande, fick hålla till godo med Skype för att sjunga "ja må hon leva". Men nu vill jag helhjärtat hylla den fantastiska människa som jag har äran att kalla min syster. Genom cyberspace, riktning Strömma. Grattis Ella, du förstår inte hur stolt jag är över dig. Du är helt enkelt underbar.

let's kiss and make up

Nu är det sådär sent igen, men till skillnad från igår känner jag mig inte minst i världen. Tvärtom ganska lätt i hjärtat. Tack vare rara vänner, våfflor och skattjakt så lyckades jag vända sorgsamheten till inspiration. På väg hem från skolan tog jag vägen om mitt favoritcafé för att söka arbete. (tyvärr utan framgång) Men innan jag kommit dit så gick jag förbi en av alla märkliga små butiker i Kreuzberg/Neukölln som är fyllda med allt från möbler till kläder till porslin. Som pyttesmå Myrorna, fast mer av familjeföretag.
Hur som helst så fick någonting mig att gå in. Bakom den stora disken satt en barsk äldre kvinna som nickade kort åt mig. Jag letade mig inåt och hittade en fin 50-talskappa som tråkigt nog var lite stor. Men medan jag provade kappan så såg jag något sticka ut bakom klädhängaren. Någonting i spets. Jag började gräva och lyfte tillslut ut en hel låda fylld till bredden med oanvända, stärkta underkläder från 50-talet, handskar, tunna yllestrumpor, sjalar, spetslinnen och blusar. Jag kunde inte tro mina ögon när jag lyfte och provade de olika skatterna.

Och nu sitter jag här som en annan vintagebloggare. Nöjd som få.

(ska försöka få till några fler bilder

imorgon när jag har ett annat ljus att tillgå..)

barnatro

Ikväll är jag ett knytt. Ligger i ett virrvarr av filtar, täcken, ylle. Tusen bitar som längtar hem till trygghet och vana. Lussebullar och glitter. Känner mig helt irrationellt bortglömd och ensam, önskar brev, kärlek och kramar som aldrig tar slut. Lyssnar på frälsningsarméns julskiva och saknar min mamma. Trams är mitt mellannamn ikväll...
Och vem ska egentligen trösta knyttet?

lördagsgodis

Vaknar upp hand i hand med en Ylva. Inser att jag sovit ut riktigt ordentligt för första gången på alldeles för länge. (och nej, det betyder ej att jag lever ett speciellt dekadent leverne utan bara att jag alltid får the divine inspiration kring midnatt..) Ligga och prata om allt viktigt och oviktigt samtidigt som en i lugn och ro vaknar till och prassel från övervåningen skvallrar om att sambon vaknat. Strax därefter vankas det pannkaksfrukost. Sen, upp upp och iväg på lördagspromenad. Med Ylva hittade jag en affär där varje kubikmeter, från golv till tak, fyllts med saker. Ett sånt där ställe där både tid och tålamod är ett måste, men det verkligen går att hitta riktiga skatter. Som en mandolinbok från sekelskiftet, julpynt från 50-talet eller die Leute auf Hemsö (hemsöborna på tyska).
Sen slog vi oss ned på mitt nya favoritcafé, Fräulein Frost. Världens minsta och som hämtat ur den finaste barnbok.

april in paris/november in berlin

Dagarna går fort här, men en ton av hemlängtan har smugit sig in. Vill förklara att den inte är välkommen, att den helst kunde smyga sig ut igen, ut ur mitt tidigare så behagliga liv. Jag vet att det handlar om att det snart är december, att det snart är min systers födelsedag och att jag mest av allt vill vara hemma och göra allt det där som en familj gör den här tiden på året. Men det är så svårt att resonera med en känsla. Ju.
Fast, om tre veckor (den 20:e) så kommer jag faktiskt hem för att fira jul. Och träffa alla er jag älskar. Det kommer bli en intensiv vecka, men fantastisk. (har redan börjat planera..) I samband med detta så har den traditionsenliga julklappångesten slagit till. Listorna börjar fylla alla ytor här hemma, och imorgon ska vi gå till judiska muséets årliga Chanukka-marknad. Hoppas finna uppslag där. Har ni några idéer så mottages de med oerhörd glädje...

en låda är en låda

Denna eftermiddag handlar om mig, och teater. Igår gav mig min kära Hugo inspirationen åter. Vi pratade om Melonia, som ju egentligen är mitt första helt egna teaterprojekt. Det som är lite farligt med att vara ensam är att att jag har svårt att finna inspirationen. Jag lade fram för honom min tanke att jag förmodligen behöver en musa.. Men under vårt samtal så kände jag ändå inspirationen sus, och nu, sitter jag här med mitt manus. Utanför är himlen blygrå och regnet slår mot fönstren, en perfekt bakgrund till stormscenen.

"Till havets strand jag vandrar, när tidig morgonstund syns råda. Att bygga en teater utav en strandad låda!"

you've got what gets me

Komma hem till vår våning, äta lite av mitt eget hembakta bröd, (känslan!) kura ihop sig med sin sambo och se på How I met your mother. Skratta tills en kiknar, läsa dagens brev, frosta av frysen med hårtork. Fotografera. Skriva lite. Trivas.