we're living in a den of thieves

Det verkar inte som jag har så mycket ord nu för tiden. Men, minnen har jag gott om. Som minnet av när jag fick min första blandskiva vid femton års ålder, på skolavslutningen. Detta är och förblir min mest spelade skiva. Den öppnade ögonen för mycket nytt och framförallt så stiftade jag för första gången bekantskap med kvinnan som skulle komma att lyfta mig igenom många tunga stunder och få mig att sjunga trots att jag egentligen slutat. En relativt sen husgud att ansluta sig till skaran men likafullt värdig sin plats. Hon som jag flera år senare fick se live i Berlin och som hamnade i kläm i en havererad vänskap. Som jag nu har börjat kunna lyssna på igen. Så smått.

linn är i stockholm!

snön ligger vit på taken

Agnes är melankolisk. Läser Sent i november och låter vemodet skölja över sig. På universitetet sitter hon själv i en sal med över hundra personer. Det är för många, avståndet blir för stort. Hon ritar på sina armar och tror sig kunna fly genom yttre förändring, en inte helt ny tanke. Vad är det med januari egentligen, som får så många att tyngas ned till marken av sina blytunga hjärtan? Ett sms säger mer än tusen facebookinlägg. Särskilt roman-sms:en.
Jag önskar jag hade er här, nära nära.

för dagar utan hud

Vid dagar utan hud är husgudar ovärderliga. De där låtarna vars intro snabbt tar dig till en annan, tryggare plats. Idag har varit en sån dag för mig. Människor har varit barska, jag tycker inte om det. Då stänger jag in mig i mina hörlurar och låtsas som om de inte fanns. Sommaren 2008 såg jag Sigur Rós spela live på Way out West. Och sen dess har ingenting varit detsamma...

För övrigt så ska jag åka till Island i juni. Helt vansinnigt.

casta diva

Ikväll såg jag och Susanna Rikard Wolff som Maria Callas på Stadsteatern. Vi satt på andra raden och under applåderna tittade han på mig och jag var säker på att han såg mina tårfyllda ögon. Ett bra betyg. Jag hoppas att han blev glad, för detta var bland det bästa jag har sett någonsin. Det kändes. Om ni har möjlighet att se den så kan jag av hela mitt hjärta rekommendera det. Han är Maria Callas.

(bildkälla)

vidare om husgudar

Det var min far som introducerade begreppet husgudar i mitt liv och många av mina gudar har gått i arv från honom. Jag tror att det blir så när kännande människor inte har någon religion att bekänna sig till, det behövs något annat. Som kärlek, konst eller litteratur. Något att kunna luta sig mot. För mig har detta stöd ofta tagit formen av en person vars verk givit mig något. Så kallade husgudar. Först ut var Kate Bush och nästa jag tänkte presentera är ingen mindre än Virginia Wolf.

"She felt very young; at the same time unspeakably aged. She sliced like a knife through everything; at the same time was outside, looking on. . . 
far out to sea and alone; she always had the feeling that it was very, very dangerous to live even one day."


Stycket kommer från Mrs Dalloway och är ett av många som griper tag och skakar om. Det var den första boken av henne jag läste och jag har sen dess läst om den många gånger. Under de första månaderna i Berlin läste jag Orlando, mycket långsamt och noggrant. Mot fyren är en annan av hennes böcker som har satt spår i mig. I sin feministiska text A room of ones own slår hon fast att "a woman must have money and a room of her own if she is to write fiction" och diskuterar kvinnor, skrivande, makt och pengar. Mums.

(bildkälla)

På något sätt så har hon gått utanför sina verk och finns där, vakar över mig. Och när jag läste Michael Cunninghams roman Timmarna för första gången och såg filmen med samma namn var det som att allt kom ännu närmare. Hennes universum. En självklar husgud.

godafton alla barn

Hej. Jag har nyss kommit hem, sent för tredje kvällen i rad. Ligger och lyssnar på Jens Lekman och planerar morgondagen. Min första kvällskurs om Tove Jansson♥ (Jag ska ha min finska grafiska 70-talsklänning och uppsatt hår.) Utöver detta så har jag föreläsningar om antiken varje dag den här veckan vilket är jättefint. Jag och Susanna har tagit oss i kragen och börjat dansa lindy hop på tisdagar och på söndag ska vi se Maria Callas med Rikard Wolff på stadsteatern. Life is good ibland och den mesta anledningen till att jag bor här är ju för att det händer så mycket. Jag behöver det just nu, i mitt liv.

moments of pleasure

Jag lyssnar väldigt väldigt mycket på Kate Bush nu. Det är såna dagar. Allra mest denna sång, (som kommer från albumet the Red Shoes) ändå sen i somras någon gång. Den handlar om hennes kära som inte finns längre. Jag älskar hur så många av hennes sånger har en historia bakom. Och jag älskar henne. Jag är inte religiös men jag har mina husgudar. Kate är den första i en serie av gudar jag tänkte visa upp här, samtidigt som jag redogör mer om husgudsfilosofin.
Med andra ord; to be continued...

framtiden är nära

Imorgon inleder jag mina lärarstudier. Den första terminen kommer tillbringas på historiska institutionen, studerandes antik och medeltid. Så är det när en ska bli historialärare. Jag inser vilken piece of cake teatervetenskapen har varit när jag läser mitt schema. Det är nu det riktiga börjar. Jag ska bara försöka hålla mig lugn och samlad, spana efter likasinnade och inte gripas av panik. Keep calm and carry on. Jag har tillbringat dagen hos min moster, tittandes på Bamse med min treåriga kusin. Bra balsam mot gårdagens besvikelser. Och, om någon funderat på att skriva brev till mig så är nu rätt tid. Märker hur glad jag blir av de brev som kommer.. Och jag garanterar snart svar. Speciellt om de innehåller ett visst mått av verklighetsflykt..

(bildkälla)

puddles and mistakes

Ikväll är jag ledsen. Söndersmulade förhoppningar gör att jag mest runnit ner på golvet och ligger där. Fuktskadar och har mig. Det som varit en sån bra dag, med fint sällskap och nya erfarenheter. Och så nu ikväll tappade jag min hoppfulla ballong och såg den segla iväg över hustaken. Be mig inte att dramatisera mindre, det har ni ingenting för. Ikväll lyssnas det på gråtlistor och ångras glada brev som oåterkalleligt är skickade och måste skrivas om, skrivas rätt. Önskar att hon som kommer om två veckor kunde vara här nu istället och bara finnas. Vart jag än åker, i alla nya städer så letar jag efter samma sak, samma trygghetsjunkie besitter min kropp. "The opposite of loneliness isn't company, it's return. A place to return." Jag vet ju att jag kommer hitta det här också, precis som jag hittade det i Berlin efter några månader. Men det är nu som är det tunga och uttröttande.

livet är för kort för att träta

(bildkälla)

oh lily, I don't feel safe

Nå. Tillbaka i Stockholm, med allt som hör därtill. Vaknar, öppnar ögonen sakta, tittar mig omkring och tänker nej. Men jag tar mig upp, dansar sömndrucket till julklappsskivan och sätter på mig kläder. Sätter upp håret i victory rolls, målar omsorgsfullt munnen klarröd. Far till Söder för att träffa bönor. Det var fint. Men, hela dagen har jag känt mig så matt, så fysiskt tömd. Och väldigt mottaglig för känslor, om möjligt ännu mer än vanligt. När jag kom hem väntade ett brev på mig. Jag staplade alla mina apelsiner till en pyramid, kokade mig en kopp te och satte mig att läsa. Det är månaden för noveller. Men inte alla handlar om mig.

(och var.. går gränsen mellan sant och osanning? ♥)

primärfärger

Hand i hand genom Göteborg, svart kaffe och novell som stark saft. I timmar stod vi, satt vi där. Tills det var dags för uppgörelse. Senare under en rask promenad rann det över, jag som så sällan gråter numera. En dag till bredden mättad av intryck. Tur att sällskapet på bussen är sånt som går att falla på. Jag vet att hon fångar mig.

feminist agenda

(hark! a vagrant)

det är tur att jag har naturen

"Tidigt om våren, i kyla

bröt jag ett ofött blad.

Mellan hårda små knoppfjäll, i klibbiga veck

sov glädje hoprullad i väntan, sov skräck.

Blottad, i brännande händer 

låg det kommandes knopp när jag bad:

låt mig ej vänta förgäves.

Låt mig slå ut mina blad."

(S.v.S.)

årskrönika - andra delen

Våren förflöt under stilla flit. Min prioriteringslista för livet såg ut såhär:

A. Komma in på Fridhems teaterlinje
B. Komma in på Wendelsbergs teaterlinje
C. Flytta till Stockholm och plugga teatervetenskap.

Och jag läste manus, var så nervös så jag ville kräkas, övade och övade med olika välvilliga medmänniskor. Gick vidare på den ena, men fick tillsist kalla handen. Grät en skvätt men behövde inte förtvivla så länge innan en ganska bra känsla tog plats i mig. Under de olika provdagarna hade jag ju fått smaka på konkurrensen och höra historier som skulle få nackhåret att resa sig på er kära läsare. Och insikten sjönk in att detta inte alls var något jag ville. Visst älskade jag teater, med fy sjutton för att vara skådespelare. För att orka kämpa så hårt för att nå dit en vill behövs en brinnande glöd, en glöd som jag inte har för teatern. Innan jag hade mött människor som brann kunde jag omöjligen förstå vad eld är. Men nu visste jag.

Studentmottagningar och ljuva återföreningar kantade maj och juni. Jag förälskade mig i vanlig ordning och upplevde för första gången tung framtidsångest. Irrade runt på picknickfestival och andra lång-dag. Började sy och fick en symaskin i födelsedagspresent. Upplevde hur rädd en kan bli när en av ens käraste nästan försvinner, på riktigt.
Och så jobbade jag min sista sommar på ett ställe som kom att dra ner mig mer än jag nånsin kunnat ana. Flydde tillbaka till Berlin under en vecka och insåg att det jag letade efter inte heller fanns där. Jag måste vidare. Började på allvar sikta in mig på Stockholm och skrev brev till Susanna. Jagad av drama in i det sista hoppade jag på tåget och flyttade in i en garderob i Hagsätra.

Gick på Fotografiska och stiftade bekantskap med Vee Speers bilder. Började på Stockholms universitet och teatervetenskapliga institutionen. Lärde sakta men säkert känna nya människor. Och sen vart det val, valvaka på Högkvarteret och bittra tårar över resultatet. Jag såg på extremt mycket Buffy och flyttade till Söder där jag fick testa på att bo ensam. Inget för mig.. Upptäckte Kate Beatons serier (se nedan). Inledde min karriär som barnvakt och gick på demonstrationer mot Sverigedemokraterna på Sergels torg.

Upplevde mitt livs första ångestattack, som jag först inte kunde sätta namn på. Grävde ner mig i skola och var väldigt ledsen och tung. Men bakom molnen lyser solen och efter en stund lättade mitt hjärta. Ljuva besök av älskade vänner och systrar lyfte mig som vanligt (God only knows what I'd be without you). Inför Buffykvällen på Högis färgade Sanna mitt hår rött och jag kunde väl aldrig ana hur rätt det skulle kännas. Jag som aldrig färgat håret i hela mitt liv. S tog också med mig till karaokebaren the Swan i Midsommarkransen, söp mig under bordet och introducerade mig för människor som gör att 2011 känns som a very good year. 

Till sist flyttade jag igen. Till Bromma dit jag återvänder om några dagar. Och cirkeln är sluten.

årskrönika

Morgonen den 1 januari 2010 vaknade jag upp på Glogauerstrasse, i en överfull dubbelsäng till snarkningarna av en numera borttappad vän. Kvällen innan hade vi sprungit mot Brandenburger Tor och duckat för lågflygande missiler och eldbollar. Alla gäster vi hade haft över nyår åkte dock snart hem och så var det bara han och jag igen. 
Det... är inte lätt att bo ihop, det hade vi fått erfara under hösten men januari skulle komma att bli den värsta månaden. Och allt skulle sluta med ett pang i februari.

Såhär tänkte jag då:"The body can endure compromise and the mind can be seduced by it. Only the heart protests." (j.w.) Så tänker jag fortfarande, men nu har jag mer att bygga min argumentation på. Övning ger färdighet men tillslut fungerade inte våra försök, inte ens silvertejp och Mario Cart. Jag kastade mig av karusellen och flyttade in i kollektivet på Donaustrasse. Den första veckan lämnade jag inte min säng. Jag bara låg där, grät och åt knäckebröd med smör och honung. Tittade igenom samtliga säsonger av Sex and the City. Tur att människorna jag flyttade in hos visade sig ha hjärtan av guld, speciellt M som handlade, pratade med mig och klappade mig på huvudet. 

Och här vände det. Jag vågade mig ut, slutade skolan och började jobba på Colours, den fantastiska secondhandaffären där jag fortfarande och för all framtid har en familj. När snön smälte tinade även jag, och när de första gröna knopparna började synas hade jag hittat ett sammanhang där jag trivdes. Hittade Femme-maffian och därigenom både en kärleksrelation som gjorde mycket gott då och framförallt min kära kära T. 

Insåg att svenskan har tretton sche-ljud och började fika ensam. Skrev tusen brev och fick en cykel. Hade besök av många fina vänner som lyste upp och hjälpte mig hitta balansen igen. Slog mitt rekord i längsta cafébesöket genom att sitta på Kauf dich glücklich i sex timmar och börja prata med en vacker schweizisk främling. Fick en orkidé och döpte den till Felix. Omvärderade en bodelning och tog tillbaka en älskad, kedjerökande rödtott och sedemera även en gotlänning söt som socker. Gick från att ha umgåtts med många olika månniskor i olika stadsdelar till att aldrig lämna Neukölln och bara röra mig mellan mitt kollektiv och två andra. Med djup inre frid som resultat.

I mars for jag till Bryssel och hälsade på mina fastrar. I slutet av april skrev jag "Skrapar det sista ur honungsburken och tänker att det här blir en bra metafor för vistelsen. Kladdigt har det vart, sött med och snart snart slut. Sju månader och flera meter personlig utveckling." 
I maj åkte jag tillbaka. Detta får bli första delen av årskrönikan. 
Nu, tillbaka till samtiden.

kvartetten som sprängdes

När vi satt runt köksbordet dagen efter, åt popcorn och knöt kompisarmband, tittade alla på varandra i samförstånd. Den bästa nyårsaftonen. Alla hade dissat minst en större, mer pretentiös tillställning för att vara här och göra sushi. På kvällen dansade vi till 

Di Levas vi får vingar när vi älskar. Dagen efter gick vi förmiddagspromenad på bryggorna. 

"Still round the corner there may wait
A new road or a secret gate,
And though we pass them by today,
Tomorrow we may come this way
And take the hidden paths that run
Towards the Moon or to the Sun."

(J. R. R. T.)

nelly var där / oh deer

alla mina jag - 2011

anorak

Jag var med familjen i Tänndalen och åkte skidor, på längden och tvären. Vi är en sån familj som gärna ger sig ut på fjället iförda likadana röda/orangea anorakar. Men det blev bara en knapp vecka för mig den här gången, sen for jag hem med nattåget från Östersund. Ingenstans finns det så konstig människor som på nattåg. Ingenstans.