castro

Ibland känns det som om jag står på randen till något större, nosar på något högre. Bara sekunder av starka känslor. Ett rus som gör att jag förstår varför människor fastnar i olika beroenden oavsett om det är preparat, ideologier eller kärlek. Ikväll såg jag min tredje festivalfilm, historien om Harvey Milk. Sällan har jag gråtit så som under den fantastiska filmens sista fem minuter.
Och det är just när jag gråter som jag ofta når detta stadie av rus. När känslorna har nått den nivån att jag inte kan värja mig mot dem. Och det jag som är så mycket, för ett ögonblick inte är annat än vibrerande känsla. Sorg, kärlek, förälskelse, ilska. Oavsett anledningen så är reaktionen densamma. Om mitt liv hade varit en science fiction-film hade jag definitivt börjat glöda svagt ev. utsöndrat någon form av radioaktivitet.
Men iallafall, något större. Som tidigare idag, när jag såg en människa jag "vill in i" så att säga. Jag känner henne inte mer än väldigt ytligt, men när jag gick förbi kände jag hur hela jag blev varm. När vi sedan kom ut ur rummet insåg jag och talade om för min vapendragare hur gay jag kände mig just där och då. So gay. När jag rör mig i min vardagliga heterodominerade värld tänker jag ibland "åh, han var ju söt" och tror verkligen på mig själv. Det är inte förrän jag som idag känner kontrasten, som jag förstår skillnaden. Mellan människor, mellan de som gör mig glad och de som får min insida att explodera. Som ger mig den där kicken.

freitag

"You said, 'I love you'.
Why is it that the most unoriginal thing we can say to one another is still the thing we long to hear?"



(denna morgon läser jag klart written on the body)

cosmia

Och en sak till: Jag har nu på riktigt förstått storheten med Joanna Newsom. Ligger på min säng och lyssnar, känner spänningen släppa när jag glömmer alla måsten och bara tar in den vackra musiken.

*****

Water wet her limbs, fire warms her hair.

See the moonlight caught her eye, and she rose through the air. Well if you see true light, then this is my prayer, oh;

Will you call me when you get there?

bokrar och undvikande svar

Sitter i renoveringskaosigt kök med A & M, tidigare överbjudna på pannkakslunch. Den lättsamma umgängesformen har emellertid nu övergått i seriös pluggstuga. De kämpar med naturkunskap, jag med mitt arbete i litteraturvetenskap. Och som alltid när jag har något stort och allvarligt som MÅSTE göras blir jag så väldigt kreativ gällande allt annat. Det är som att min själ försöker muta förnuftet för att slippa ta tag i det tråkigt nödvändiga.
Igår skrev jag två långa brev och gjorde en blandskiva. Inatt var jag uppe till två för att, lätt maniskt, arrangera mina böcker i färgordning. (se bild) Jag funderar på vad som skulle hända om jag började plugga typ affärsjuridik. Kanske min slumrande talang för... klassiskt oljemåleri, skulle vakna?





Iallafall så gör jag ej det jag borde. Istället låter jag mig svepas med av inspirerande varelser och bloggar. Det förtjusande Sannatoriet och dess författarinna blandar allvar och lek med vackra ting och får mig att vilja bege mig ut på road trip till Sveriges alla små undangömda secondhandaffärer.
Det är verkligen farligt att ha tillgång till internet när det finns så mycket fint därute... Nå, anyway. Kvinnan med karaktär som en hungrig golden retriever, signing out.

hjärtans fröjd

I söndags var det filmfestival och den ej så alternativa, men ändock fantastiska, hollywoodfilmen Revolutionary Road. Jag är mycket svag för 50-talsskildringar och dysfunktionella familjer och denna hade allt. Och med ett så vackert foto att det nästan gjorde ont. Men det allra mest fantastiska var nog min nya förälskelse som spelade sekreteraren, Zoe Kazan (barnbarn till regissören Elia Kazan för den som är insatt). Jag har inte funnit några bilder från själva filmen eftersom den är så ny, men så snart jag hittar kommer jag lägga upp tvångsmässiga mängder.

Om någon skulle undra hur min "typ" är (ytligt sett), rekommenderar jag en studie av denna kvinna i denna film.

sluter mina ögon

Det jag gör dessa dagar är tvenne ting. Lyssnar på Harry Potter and the Deathly Hallows och spelar Zelda på gameboy colour. Visst gör jag gästspel i skolan, men i anden är jag någon annanstans. Aldrig riktigt närvarande. Morgondagen kommer att tillbringas hemma, liksom den heliga onsdagen. Litteraturvetenskap, feng shui och planering inför Berlin. Igår berättade min kära bonusfaster att det går att plugga tyska i Berlin genom GU, alltså utan studieavgift och med CSN. Men jag är nog rädd, inte bara för att den tyska skolan är en time warp tillbaka till 50-talet, utan för äventyrets vidd. Jag är så stark och så svag. Dålig på att samarbeta, oförmögen att vara ensam. Voj öde...

masquerade

Som enda icke-klasskamraten befann jag mig på klassfest. Utklädd till Dolores Umbridge, rosa från topp till tå. (tyvärr utan bildbevis) Temat var hjältar och skurkar.

nått nytt

När förändring sökes, tag till saxen. Det är det enda råd jag kan ge er, mina barn. Själv räckte jag min sax till Pernilla och bad henne göra slut på den halvlånga icke-frisyren. Så blev det och nu sitter jag här och är NÖJD TJEJ.

lipstick is might

Nå, jag är nu ingen regelbunden modeblogg-läsare/skrivare men känner ett behov av att berätta om världens finaste streetstyle-blogg http://www.hel-looks.com/. Den innehåller vackra människor i alla former, storlekar och åldrar från hjärtat av Helsingfors. (Min bild av Helsingfors är för övrigt en sagostad där det alltid snöar, med fullt av pampiga vita byggnader.) Under åren har jag hittat många liknande sidor, men funnit att de nästan alltid innehåller samma opersonligt vackra människor som befolkar glansiga modemagasin.
Men denna finska pärla är verkligen one of a kind.
























(alla bilder är från hel-looks)

familjen

Don’t you get scared of the people now

who look you in the eye and smile at you now
Yes, they condemn you, but they won’t tell!
and that’s how it goes, my love.

lovin'

Lördagkväll och L-wordmaraton hos Maria. En kaka till den som kan gissa vilka av karaktärerna vi föreställer!

(bilden högaktningsfullt stulen av pernilla<3)

on the road again

I skolan, tacksamt flyende från litteraturvetenskap och ansvar. Snart flyr jag även skolan för mer praktiska göromål. Jag måste köpa strumpbyxor. Och sedan hem, hem för att ta itu med arbete om och kring feministist teologi. Djupt vatten, men jag drar girigt i mig varje kallsup. Min ständiga kompanjon sen december, stress/ångestbollen i magen antyder att den håller på att söka sig nya jaktmarker. Hitta en annan stackars sate att hålla vaken.

Inatt snurrade tankarna så fort att jag gick upp och slog mig ned med en skål havreringar och ett A4-papper. Jag har alltid tilltalats av tomma, vita pappersark. Sen skrev jag. Och skrev och skrev tills jag ansåg mig tillräckligt tömd för att kunna lägga mig igen. Mycket handlade om Berlin, som vanligt. Eller alltså, Berlin är ju omskrivningen för hela mitt liv efter gymnasiet. Projicerad till en enda liten storstad i Tyskland.
Nå, iallafall har jag de senaste dagarna börjat ana något annat, förutom Berlin. Möjligheten att skapa teater. Och iochmed detta vet jag inte längre om jag behöver göra en sån stor sak av att åka dit. Kanske några månader, tillräckligt länge för att beviljas CSN? Och sen hem för att sätta upp alla pjäser i mitt hjärta? Kanske rent utav söka in på scenskolans regissörsutbildning...

guldbagge för själen

Katastrofdålig dag på ett nödvändigt, hjärtslitande sätt. Så nära tårar att jag för första gången på länge verkligen kunde känna.

The Tiny och closer ekade fram och tillbaka i mina öron och jag kände mig fylld av förtvivlan och hopp i en salig blandning.

Kanske släpper det.

birthdayparty

Det var alltså födelsedagskalas. För och med erik, tema erik själv.

Och som vi leende sa när vi öppnade den gyllene inbjudan, bara den mannen skulle komma undan med något sådant. Väl där vankades det guitarhero, singstar och tårt/kakmassaker. Dessa kakor was no more när sällskapet på sjutti lämnade brottsplatsen kring ett-tiden: Tigerkaka, morotskaka, cheesecake, blåbärspaj, hallonpaj, pannkakstårta, chokladkaka, gräddtårta samt äggost. (medveten om att jag förmodligen glömt någon ber jag på förhand om ursäkt..)

kardemumma

Idag är sista dagen på jullovet. Allt jag rör vid har en svag doft av stress, choklad och förväntan. Försöker samla tankarna, de som tilläts vara kvar efter nyårslöften och nyårslistor. I köket gör lillasystern tryffel och jag dricker mitt rykande varma te. Sista biten gymnasium väntar nu, men jag tvekar innan jag kastar mig ut. Snart nog är jag där ändå.
I natt letade jag queer/feministische/vegetarische/pretto-intellektuella kollektiv i Berlin till klockan två. Men allt jag fann var en femtiårig man med akademisk bakgrund.



(the pouring rain is no place for a bicycle ride, try to hit the brakes and you slide, slide, slide)

på promenad

songbird

Nyårsafton. Den tar sin början hemma hos min vackra M och det traditionsenliga collagemakeriet. Att göra sitt nya år i papper. Mitt handlar om att vara sann mot mig själv, sluta umgås med människor som ger mig ångest och att packa sin kappsäck. Alla sina nyårslöften samlade på en plats, mycket praktiskt. Sen middag med Ms familj. Godaste efterrrätten och sminkning till tusen. (dragqueenstyle)

Och sen bar det av till örgryte och maskeradbal. Tyvärr hann kidsen ta av sig sina masker innan kameran togs fram. Det ska dock sägas att de var otroligt fina.

Väldigt trevlig kväll, och inom några minuter från tolvslaget hade jag fått inte mindre än tre blöta tungkyssar. Nånå. Det är bara nyår en gång om året.