a day in a life

Sitter vid köksbordet och kontemplerar. Mitt värkande huvud vittnar om en bra gårkväll. Karaoke i Midsommarkransen där mitt toppuppträdande blev I will survive och Sanna skakade hela stället med sin Seven Nation Army-tolkning. Innan dess var vi på loppis i Skarpnäck där min mobil med allra största sannolikhet blev stulen. Den gick från att vara helt laddad i min ficka till plötsligt borta och avstängd. Det kändes väldigt tråkigt, och fånigt eftersom min mobil var den billigaste som fanns på Media Markt i Neukölln = absolut inte värd någonting. Bara fylld med fina sms och nummer till alla jag känner. Så för tillfället är jag lite svårnådd, tänker höra av mig till Comviq och be dem skicka ett nytt simkort med samma nummer men det tar väl några dar. Tillsvidare nås jag på mail/bloggen.

Jag vart ju ganska ledsen där på loppisen, S försökte trösta men känslan dröjde kvar. Mötte upp med min sockermamma Sofie som bjöd på kaffe och brownie och gav mig finaste komplimangen: "du ser ut som någon ur den franska motståndsrörelsen". Och sen när cafémänniskan skulle lägga upp kakan så tittade den bekymrat och sa "oj vad liten den var, (det var den inte) vill du ha en till?" Då blev jag lite glad, kände att universum ändå ville kompensera mig för min förlust. Sen fikade vi och pratade om bl.a. gnagare, Buffy och distansförtjusningar. Blev varm i hjärtat. Sen hem, tillpiffning och den nya lilla svarta 50-talsklänningen. Tunnelbana till Midsommarkransen och återförening med Susanna. Cirkeln sluten.

a softer world

I jakten på nya serier hittade jag denna sida, a softer world. Collage i Stenmarkstil fast med mörka stråk, vissa väldigt träffande, och väl värda en titt. Klicka på bilderna för att se dem i större upplösning.

att råröra lingon

För att råröra lingon behövs:
1. lingon
2. socker
Häll dessa två ingredienser i en skål (se bild) och rör med en träslev tills sockret smält. Voilá! Dina egna rårörda lingon!
Men stay tuned, nästa vecka ska vi koka ägg. Hård- och löskokt.

tanternas återkomst

Kommer hem till välkomnande hem (har dresserat mitt hem att säga välkommen nu i dagarne) och slår mig ner vid köksbordets öppna famn. "Nattmacka?" frågar kylskåpet. Varför inte. Russinbröd med smör är ju det bästa som finns. Jag har varit med S på tantsnuskkväll på Högkvarteret, lyssnat på högläsing av harlequinromaner och lurat S att beställa in sherry. Själv tog jag kaffe och kaka, speciellt på menyn kvällen till ära. Det blev ju inte så stor variation från mitt vanliga yttre med dress-code tant, men jag hängde iallafall på mig ett pärlhalsband. Plockade med stickningen och pratade sen om allt från DJ-drömmar till det perfekta spritskåpet. Jag och S filade vidare på vår lista över allt som bör göras, och det snart. Såhär ser den ut so far:

♣ Gå DJ-kurs / bli autodidakt DJ (A)

♣ Skapa internetbaserad vintageshop (S&A)

♣ Hitta det ideala kollektivet, föredragsvis i Fittja (A) 
(everyone loves...)

♣ Gå kurs i lindy-hop (S&A)

♣ Bli vän med gammal person, fika med denne ofta (A)

♣ Sjunga karaoke (S&A)

Kommer förmodligen att utökas allteftersom min hybris blir större. Men inget hittills som ej verkar genomförbart, om jag får säga det själv. 

(bildkälla)

den sista -ismen

Bästa blogg och läsare. Idag har jag suttit på biblioteket i drygt sex timmar, inklusive kaffe och smörgåspaus. Jag har aldrig fattat grejen tidigare, varför det skulle föredragas framför att plugga hemma. Men nu vet jag, sju sidor senare. Jag har varit så duktig, ursäkta brott mot jantelagen men det är sant. Jag har precis skickat in min tenta och ska fira med en kopp te och ett avsnitt av How I met your mother. Den andra av fyra delkurser är nu avklarad och kulturpolitik står inför dörren, första föreläsningen imorgon. Nästa gång ska jag nog läsa kursbeskrivningen lite noggrannare, just detta ämne är inget jag brinner för.. Detta blir ett ganska ospexigt klassiskt dagboksinlägg men det kan ju inte slå poetiska gnistor om en varje dag heller. Diskbänksrealism med Hamberger, 7,5 poäng.

ursnitt ur vardagen

Jag och Sofie hittar triss i 30-talsdamer på Model Äldre, Skånegatan. Dem bär jag nu med mig vart jag går. Vad har ni i plånboken, barn? Hundar? Jag har den goda, den onda och den vänligt bekymrade. Jag och P äter budapestbakelser på Söders bästa café och mår illa efteråt. Men på ett sånt där bra sätt liksom, ett mätt sätt. Jag tittar på miss Marple och dricker te, mutar mig själv för att orka skriva tentan. Inser att biblioteket är det bästa för mig, den vackra runda byggnaden med tysta tysta läsesalar att prassla med godispapper i. Där får jag saker gjorda. Nästa delkurs är kulturpolitik, då ska jag bo på bibblan ta mig tusan. Annars lär det väl aldrig gå vägen.

en ny film

Min förskräckelse över att den 22:e oktober finna snö på min gata. Snö! Filmat av Squirrly.

helg i bild

Såhär fint kan det vara att ha kär vän på besök. Fota varandra, fika, gå på teater. Och spela in film. 

Alla bilder på mig krediteras Squirrly. She's the best.

kimono

Efter att ha stigit upp okristligt tidigt och gått på två lägenhetsvisningar kom jag hem och tog ett långt bad. Efter badet svepte jag in mig i min senaste kärlek, den ljusblå kimonon. Jag har så länge velat ha en kimono och nu har jag hittat en nästintill perfekt. Den skulle väl vara i siden också antar jag, men det får bli en annan tid, en annan budget. Tog mig tom. för att rulla upp håret på papiljotter, vilket inte riktigt var till någon nytta eftersom eftermiddagen har ägnats åt barnpassning. Femåringar är så ouppmärksamma på 40-talsfrisyrer. Jag har försökt skriva tenta men det går inte alls bra. Jag har ingen lust och kan inte hota mig själv heller. Jag lyssnar helt enkelt inte. Lalala.

Idag har jag:

Vaknat av konstruktionsarbete, svurit över konstruktionsarbete och kokat gröt till tonerna av Billie Holiday. Skrivit brev, skickat brev. Påbörjat den nya tentan som kommer kretsa kring postmodernism, absurdism, symbolism mm. (Jag är mycket opeppad.) Mött upp Susanna i femme-skepnad och promenerat till Old Touch. Sålt klänningar, köpt yllevantar. Gått på kondis, druckit kaffe och snott till mig napoleonbakelse från S fat. Passat barn, klätt ut mig till fe-björn med riddarhjälm och trollspö för att demonstrera att "även flickor kan vara precis vad de vill" och att det är ok att blanda stereotypa könsroller. Superpedagogen räddar dagen, igen. Allt eftersom tiden gick förvandlades jag dock till riddar Kato. Både tålamods- och utklädnadsmässigt. Svart mantel, riddarhjälm (behöll den) och svärd. En klassisk afton-look.

det är i bromma det händer

På utflykt till Bromma, funkishus med magnifik utsikt. Mina bonusgudbarn klättrade i berg medan systern tyst och starkt tittade ut över vattnet. Sen vankades det kaffe och tre sorters kaka. Femåringarna ställde till med pianokonsert och lövhögar krattades. Kanske blir detta mitt nästa stopp, vi får se vad som händer nu det närmaste. Helt galet att detta är precis utanför stan iallafall. Känns mer som Småland eller liknande. Min bild av Småland iallafall.

om att bo

Igår promenerade vi längs Brommas gräddhylla, ikväll har jag följt med på en bostadsrättsvisning i Hammarbyhöjden och på torsdag ska jag och en klasskamrat titta på två lägenheter i Rågsved. Det finns lägenheter. Tyvärr finns det även en väldig massa människor som vill bo i dem.. Jag har kommit till insikten att även om detta nuvarande mitt-i-stanboende kan romantiseras till tusen vill jag hellre bo en bit ut. Inte en timma, men kanske en kvart-tjugo minuter. Jag bor helst med natur och söker upp stad. Kanske hamnar jag i ett källarrum med havsutsikt i november, kanske startar jag ett nytt kollektiv. Många nya intryck oavsett. Nu när jag har fattat beslut som nog kommer att hålla mig här ett tag måste jag börja tänka långsiktigt. Vänner får förstahandskontrakt, andra köper bostadsrätter men jag känner inte att jag är där än. Många tusen därifrån. Men hur  gör en då? Kontakter, kontanter. Tur. Charm. Jag får nog hoppas på charmen, eventuellt kontakterna. Tanken på att renovera, tapetsera väcker onämnbara lustar, är jag för ung för att känna så? 65 mentalt är väl ingen ålder...

allra käraste syster

Ella har kommit till Stockholm. Tyvärr har hon nu även sett, segrat och klivit på tåget söderut igen. Den finaste helgen i mannaminne är till ända och jag kan bara nostalgiskt plocka upp smulorna hon lämnat på mitt köksbord. Vi har plockat det godaste ur påsen och bara gjort det vi gillar allra mest. Vi har ätit god mat, letat secondhand och loppisar och druckit te. Söstra mi fann ytterligare en shetlandströja till sin samling och jag hittade Det osynliga barnet i en fin utgåva från 1963. I min bokhylla står än så länge Farlig midsommar och Trollvinter, men vill på sikt hitta alla böckerna i gamla utgåvor. Bra födelsedags-/julklappstips.. *blinkblink*. 

Jag har höstligt nog tagit upp stickandet igen och Ella hjälpte mig att utveckla mina virk-skills. Tänker att det är helt rätt grej nu när mörkret blir tätare för varje dag. Vi gick till bästa caféet och åt godaste morotskakan, äntligen någon som förstått att det där som är på verkligen är det bästa. Här var det åtminstone en tredjedel kräm och vi gav den fem brödburkar av fem möjliga. Och så tog vi foton såklart. E har tagit bilderna på mig, resten är signerade undertecknad. Om en som jag tycker mest om att ta bilder på människor så underlättar det för själv fotandet att träffa folk nån gång ibland. Speciellt folk som inte skriker "neeej" vid anblicken av en kamera. Jag ska nog hitta några såna här också ska jag se.. 

Detta var igår, och idag var vi på utflykt med resultatet många fler fina bilder. Men det, är ett helt annat inlägg.

mumin med mera

Hej. Det är jag igen. Sent nu, fredagkväll och när jag tittar ut mot innergården lyser några enstaka fönster, gula fyrkanter ut mot det mörkt blåa. Jag har varit glad idag. Trött men glad, det känns som om det sorgsna kanske är klar med mig för den här gången. Åtminstone hoppas jag det. Andningen blir lättare och jag kan fokusera på vardagliga ting. Som en sån fantastisk sak som att min syster är här! Och att vi imorgon ska ut och göra Stockholm, secondhand och kondis. Eller att jag har sökt en 7,5 poängs kvällskurs på universitetet som heter "Mumin med mera" och handlar om Tove Janssons författar- och konstnärskap. Tanken på att få knata dit under de kalla månaderna och värma mitt hjärta med det jag tycker allra mest om gör mig alldeles pirrig. Där om någonstans måste jag ju dessutom kunna hitta en själsfrände. Någon att hålla i handen när snön faller.

(bildkälla)

ett ljus i mörkret

Jag får brev fyllt av höstpromenad.

Om någon kan förmedla känslor så är det hon♥

(Och om någon gillar överexponerade bilder så är det jag..)

text

Under gårdagens seminarie i teaterhistoria - teaterns förnyare så pratade vi om den franska regissören Ariane Mnouchkine. En väldigt inspirerande person. De andra förnyarna hade alla skrivit böcker om sina teorier och var helt övertygade om att de och bara de hade rätt och att allt som gjorts annorlunda varit fel. Men hon menar att det viktiga är inte att skriva ner teorier eller att gräva i det förflutna. Det viktiga är att göra. Göra teater. Hon har några få riktlinjer, en är att alltid vara i nuet. "Jag är i nuet och endast nuet betyder något för mig." Skådespelaren måste hitta sitt eget nu.

Hon pratar också om "ögonblick av sanning", det som händer när du sitter i publiken och bröstet fylls av en varm känsla, ögonen plötsligt tåras av igenkännelse. Detta ögonblick kan vara helt självständig, separat från berättelsen, det kan tom. vara en helt annan känsla än den karaktären på scenen känner. Men det sker något då, i nuet.

I Berlin träffade jag en människa som kommer finnas med mig hela mitt liv, jag vet det. Vi pratade om den där känslan, långt innan jag läst om den. Vi pratade om att det var den som gjorde livet värt allt. Mnouchkine menar att den känslan är teaterns mening.

Livet och teatern.

somedays

"Somedays aren't yours at all
They come and go
As if they're someone else's days
They come and leave you
Behind someone else's face
And it's harsher than yours
And colder than yours

They come in all quiet
Sweep up and then they leave
And you don't hear
A single floor board creak
They're so much stronger
Than the friends you try to keep
By your side

Downtown, downtown
I'm not here, not anymore
I've gone away
Don't call me, don't write

I'm in love with your daughter
I wanna have her baby
I'm in love with your daughter
So can I please

Downtown, downtown
I'm not here, not anymore
I've gone away
Don't call me, don't write

I've gone away
Don't call me, don't write
Don't call me, don't call me, don't call me
Don't write, don't write
Don't write, don't write, don't write

Somedays aren't yours at all
They come and go
As if they're someone else's days
They come and leave you
Behind someone else's face
And it's harsher than yours"

(R.S.)

learning english by seeing film

Johan var i stan. Vi promenerade hand i hand kors och tvärs på Söder och hittade hundar, barn och gårdsloppis. Loppistanten frågade om inte min pojkvän var lika intresserad som jag av porslin och LP-skivor, skakade lite på huvudet och sa att "det är väl så.." Jag greppade glatt min pojkväns arm och kände den normativa tvåsamheten värma mitt hjärta. Den käre lille, han som jag känt sen vi var bara barnen och han kom in i klassrummet i hängslebyxor och med världens största leende..

Sen, så fick jag paket. Och nu kommer inte jag lämna lägenheten mer. Jag kommer vara upptagen, learning english by seeing film.

I'm sticking with you

Ärligt såhär på kvällskvisten, raka, barnsliga känslor. Som att jag vågar fråga allt jag tänker, utan den där tröskeln. Samma spel, samma berusning. Men ny miljö. Vi är alltid vi och vi växer alltid. På något vis min äldsta relation men också alltid utanför, alltid separat, det är det som gör att vi fortsätter. Att vi kan fortsätta. Som den lilla svarta i vänformat. Nu sover den bredvid mig, endast jag är vaken.

napoleon åt alla mina kakor

Svårmodet fortsätter, men lättas av trygg famn som erbjuder konjak, kaffe och mordserier. I utbyte lär jag den tyska. Allt jag köper är gjort av ylle och huden är så tunn. Känslan är närmast kemisk, som om någon injicerat melankoli direkt i hjärtat. Men imorgon kommer min käraste granne hit och vi ska vara som vi alltid är. Det finns inte ord att beskriva hur bra det känns.

(serien kommer från den fabulösa Kate Beaton)

lady sings the blues

Vaknade med the blues. Åt frukost med Billie Holiday, komplett med gråa skyar och kall luft. Goodmorning heartache, sit down och Bessie Smith anslöt sig till det muntra sällskapet. Det knackade på dörren och när jag öppnade stod Tom Waits där, inte den som slår på kedjor och skriker på tyska inte, utan den som sjunger November och Flowers grave. Jag dukade fram det som fanns hemma men började känna mig aningen trängd. Tittade på klockan, om två timmar var jag tvungen att gå. Tänkte på hur skönt det skulle bli att gå in i kvällens roll och slippa mig själv och mina deppiga vänner runt köksbordet.

När jag kom hem var bara Lady Day kvar. Hon strök mig över håret och sa att det finns en ljusning.

Sov nu och imorgon ska du se att allt känns bättre.

I trust you

Ligger ihoprullad och har ont i magen. Min kropp vänder sig emot mig, jag vet inte vad jag gjort för att förtjäna denna vrede. Det började redan under dagens föreläsning om Bertold Brecht. Kanske min mage föredrar Stanislavskij.. Jag har ätit lite yoghurt och pratat i telefon med Squirrly, två goda ting att göra när en känner sig nere. En tredje är att lyssna på the Gossip. Och sukta efter Beth Ditto.



Igår vid den här tiden var jag och Susanna på feministisk porrfilmafton på Högkvarteret. Det var fint, mycket tjusigt folk och bra diskussion efteråt. Jag tycker så mycket om den här queerbubblan, även om jag vet att det kommer ta sin lilla tid att hitta min plats. Men jag vet att där hör jag hemma. Speciellt efter att ha umgåtts med min (med några få undantag) superheterosexuella klass under några timmar, då känner jag definitivt att jag behöver något annat..

Teatervetenskapliga instutitionen är ju annars rätt så queer, det var ju självaste Tiina Rosenbergs tillhåll under många år. En sak är säker, det är mycket värre på vissa andra instutitioner. Jag har hört vänner berätta om div. homofoba yttringar och det har gjort mig ganska nervös för att ge mig ut där. Men också lite full i faen.. Jag leker med tanken på lärarhögskolan redan till våren och pratar om det med alla jag möter. Och! Jag höll ju på att spricka av glädje när jag insåg att SU har en Tove Jansson-kurs på 7,5 poäng som startar i januari. Den. Ska. Jag. Läsa. Jag tror att jag klarar dubbelt när det är en sån hjärtevän. Det blir med 99,8 % sannolikhet Stockholm i vår också, jag kan i nuläget inte se mig någon annanstans. Det var ju det där med boendet, men det ger sig nog.. In God we trust.

fåtöljen.

Ja, som nämnt i tidigare inlägg så ropade jag i lördags in en blå fåtölj på auktion. Jag och systern fastnade direkt för dess oemotståndliga skönhet och grace, vi visste redan innan att den skulle följa med oss hem. Men ojoj, jag har aldrig tidigare deltagit (eller vad en nu säger) i en auktion, jag visste inte hur snabbt det gick och hur stor kick det var att kasta sig in. Härligt härligt, men farligt farligt... Inget mer sånt på ett tag iallafall. Nu står den hemma och är vacker, väntandes på nästa steg. Min kronjuvel.

(alla bilder tagna av Ella Hambeson)

as I search for a piece of kindness

Tillbaka i köket. Mitt kök, mitt tillfälliga. Det med fönsterbänk och högt i tak. Jag tampas med en liten demon ikväll, den vill inte låta mig vara. Den är ljust purpurfärgad och håller mig i ett fast grepp om magen. Hemlängtan heter den. Resultatet av att åka hem och alldeles för snart åka tillbaks igen. En bit av mig önskar att jag aldrig hade åkt, allt för att slippa den malade känslan i magen.

Jag visste ju såklart att det skulle bli såhär. Det konstiga är egentligen att det inte hänt tidigare, jag har ju brutit upp med det gamla och bosatt mig i en ny stad. Igen. Även om förutsättningarna är helt annorlunda den här gången (vänner, släkt, skyddsnät) så är jag ju ensam större delen av tiden. Ensam i mitt kök, ensam på natten. Det är svårt ibland. Är rädd för att jag ska klamra mig fast vid det jag fått här alltför tidigt. Skrämma bort. För hur ska dessa nya människor veta att jag behöver vara tre cm lång och fem år gammal ibland, trots mina utläggningar om allt jag tror och vet?

Ikväll, när jag åt blåbärsglass i min säng och såg på Buffy tänkte jag på hur långt jag ändå kommit. Jag kan trösta mig själv, det går. Jag anpassar mig till världen och dess ensam är stark-attityd. Så länge jag inte förlorar kärnan, insikten att jag behöver och behöver behövas, så kommer det går bra. I'll grow back like a starfish.

hemma hos familjen

(min syster och min mor fotade mig)

Vi var på ekomässa i Kinna, hela familjen. Jag och systern hade kvalitetstid och undersökte loppisutbudet, med resultatet en grön lampa (den på bilden) för min del. Sen så upptäckte vi speldjävulen som gömmer sig i landsortsauktionen... Jag ropade in en lampa (till), tre skålar, salt och pepparströare och en blå fåtölj. Den är så fin. Vi tog en massa bilder sen när vi kom hem, men de sparar jag. Jag känner så mycket att jag vill ha ett hem, där jag kan ställa min fåtölj och mina böcker. Hänga mina tavlor. Mitt rum hos mina föräldrar är fullt av flyttlådor, högar med liv som väntar på att levas. Min mor påpekade att Stockholm ju är svårt, det kanske blir några år av omkringflackande mellan olika andrahandsställen och inneboenderum. Alltmedan högarna växer. Men jag vet inte, jag är mest nyfiken på vad framtiden bär med sig. Planerar också en stor utrensning av ting och kläder snart, att ge mig in i traderadjungeln. Resa med lätt bagage i höst?