hello, friends and enemies.

Dagen har ägnats åt gamla filmer med James Stewart.
Stilla glädje.

typiskt

Ligger i soffan. Förpassad till att göra ingenting eftersom jag igår fick kasta mig av 16-bussen för att kräkas i en papperskorg. Lyckades tillslut ta mig hem med en kraftigt försenad marstrandsbuss. Väl hemma väntade lillasyster och bonuslillasystern tittandes på rent. Jag kröp ned i soffan och låg sen där i 4 timmar, ynklig som få. Men systern var snäll och hämtade värmekudde mm. till mig.

Och idag är jag hemma. Klen och töntig, orkar inte göra något vettigt. Skolarbetet hopar sig runt omkring mig, men jag kan inte förmå mig till att ta tag i någonting. Bara bli frisk. För det måste jag bli. På torsdag är det p5-records och på fredag ungHBT-pysselkvällen. Så idag och imorgon ska det sovas mycket, drickas massor av te och ätas vansinniga mängder vitlök.

..........

......

..

lyssnar på: more modern short stories from hello saferide

(på repeat)

afternoon tea

septum

(i väntan på en egen bild lånar jag en av pernilla.)

timekilling

Lycklig dag landad i blommiga soffan. Fin promenad och platoniskt kärleksbubbel. Och med många hägrande ting att se fram emot. Några smakprov:

• Nästa torsdag ska jag, pernilla, melina och sandra se people from pascal (eller ja, P5 records) på sticky! Fantastiskt underbart.
• ELDA (nästa möte?)
• Fredagens utsvävningar följt av håkan på liseberg
• Samt afternoon tea på söndag

monday, monday

Jag och systern har kvalitetstid. Vi ser på La cité des enfants perdus, de förlorade barnens stad. En mycket fin, surrealistisk, fransk film. Tre goda ting. Kvällen till ära har hon fått låna sin musiklärares halv-akustiska gitarr för att öva inför deras kommande lunchkonsert. (Den bästa läraren, även på min tid i musikklassen) Så hon är glad. Jag också, lite trött efter att ha simmat efter skolan. Men det känns faktiskt bra att röra på sig efter ett liv av motionsmotstånd. Det trodde jag ej.

Imorgon ska jag träffa en underbart fantastisk kvinna.
Hoppas på höstpromenad och tedrickning!

picknick i det gröna

Och äntligen förstod vi varför vår ö heter ko-ön!

från twin peaks-stämning till pastell

Tillbaka i hemmets lugna vrå. Rapporterar:
Wall-E på biografen trappan i kungälv får fyra brödburkar av fem. Den var söt och jag blev faktiskt lite fuktig i ögonen vid något tillfälle. Efter bion travade vi uppför fontinbacken och hem till familjen F. Överlämnande av sen födelsedagspresent och sen ringde vapendragaren. Glad och nipprig av kärlek till människan. Detta telefonsamtal (sen ankomst till middagen) samt frågan "vad skulle ni säga om jag piercade mig i näsan?" gjorde att herr och fru F var måttligt imponerade av mina sociala förmågor denna kväll. De äro ganska konservativt lagda. Med ändock en av de familjer jag trivs bäst i, i hela världen. Moderns kommentar på det mesta är "*suck* nåja, bara det inte är något av mina barn..". Men hur det nu var så var stämningen vid middagsbordet halvdan. Jag var inte på topphumör, föräldrarna var trötta och sonen utsliten efter två hårda utekvällar.
När vi efter middagen skulle kolla när nästa buss gick hem gav vasttrafik.se oss det hårda beskedet "om fyra timmar". Heh.


Valet stod mellan att totalt hänge oss åt misären eller att faktiskt ta oss i kragen. Vilket vi gjorde, med bravur! Vi satte på girls just wanna have fun. Och när den var klar var varje spår av misantropen i oss bortflugna. Vi ville bara dansa. Och eftersom våra gamla klasskamrater råkade ha en spelning på den lokala krogen beslöt vi oss raskt för att röra oss ditåt. Döm om deras förvåning när vi klev in i lokalen, och döm om deras förtjusning när vi äntrade dansgolvet! Dock hann vi inte mer än tre låtar innan jag var tvungen att lämna scenen för att ta grön express hemåt. På bussen mötte jag sen annat kärt gammalt spöke och vi bestämde oss för att ta en promenad imorgon.
En mycket rar kväll.

alunette

Iklädd faderns missfärgade byxor sitter jag och äter potatisgratäng. Ägnar mig åt allmän stalking av vackra människor, samt försöker komma underfund med saker och ting. Jag skrev en lista och gjorde en karta över mitt sociala liv. (den sociala kartan..) Det brukar få saker att klarna, men jag tror att måsta få sjunka in lite. Jag vet att jag umgås med vissa människor som jag egentligen inte borde vara med. Eftersom.. eftersom jag inte tycker om mig själv när jag är med dem. Så enkelt är det och det känns ju som en väldigt fånig sak att umgås med dem om jag faktiskt vet detta. Tyvärr är jag en feg stackare som inte vågar göra det som är bäst för mig.
Om tjugo minuter ska jag åka in till kungälv, träffa pojke och se på Wall-e. Sen har jag blivit lovad både love and understanding, hoppas på detta. I vilket fall så vet jag att jag kommer få obegränsat med te och goda saker att äta. Och det är alltid fint. Sen... tänkte jag jag mig ut. Men fann att människor faktiskt har andra saker att göra i sina liv än att träffa mig. Märkligt^^.

stilla natt?

Det är ganska uttröttande att vara en flicka med känslor ibland. Så. Jag tänkte sluta med det. Jag menar, mein Gott, om denna känslomässiga bergochdalbana fortsätter så kommer mina inre varningsystem inom kort sätta igång detta förbannade inre sprinklersystem som så ofta tar över mitt liv. Och det är så himla tråkigt att gråta. Eller, det är ju bra, men tröttsamt i längden. Själssystern som tillbringat kvällen med mig hävdar dock att jag ska vara glad och att det är värre att inte känna något alls. Hm.

..........................

Nåja. I förrgår var katastrof, igår var varm glädje och idag, heh. Vet ej. Total förvirring? Iallfall så har överskottsenergin varit ett faktum. Ganska lustigt med tanke på att jag sov ca fem timmar inatt... Idag så har jag upprepade gånger nafsat en av mina bästa pojkvänner i örat av ren rastlöshet, till stor förvirring för honom. Och hoppat upp och ned sjungandes diverse musikalfavoriter. Och nu sitter jag här. Runt mig hopas tyskaglosorna och jag fasar inför morgondagens förhör. Jag har aningens svårt att fokusera för tillfället. Men som tur är finns trogna vänner bara ett sms bort. Tack.

.........................

.............

....

lyssnar på: Carola, jul i betlehem (ett rop på hjälp, någon?)

Ut och lev!

"Lev lite tystare är du snäll.

Kan du inte leva ute ett tag nu?

Du får väl gå ut och hitta någon att leva med.

Varför kan du aldrig leva utan att bråka?

Du får väl hitta på ett eget liv."

Står det på min fasters kylskåp.

anyone else

Utdrag ur dagens anteckningsblocksnotiser:

"Ledsen.
ledsenledsenledsenledsenledsenledsenledsenledsen ledsenledsenledsenledsenledsenledsenledsenledsen.
Ända tills ordet har förlorat sin betydelse och enbart känslan är kvar. Som ett svart hål med trasiga kanter.
När bara en själv hör hur falskt skrattet klingar.
Känner, vad gör jag här egentligen?"

Sen. Blev det bättre.

sinister/ominous

I en veckas tid har jag aktivt försökt få något att göra idag. Lördag. "Men, är det inte skönt att bara vara hemma?". Jo. Om man får välja det själv. Om man tar sig tid. Då är det bland det bästa som finns. Men idag. Det har varit en fin dag på många sätt, bara lite tomt from time to time. Familjen for ut med båten i förmiddags och sen dess har jag dammsugit och gått en promenad. Och det värsta när man är ensam.
Lagat en första klassens gourmetmiddag. Till mig själv.

Alltså, smörstekta kantareller och linssoppa. Ljuvligt gott. Men på något sätt känns det ändå.. bortkastat på något vis. Någon att dela det med. Vill jag ha. Fast jag vet ju att jag är omgiven av kärleksfulla människor som bara är ett telefonsamtal bort. Jag tänker bara att jag borde kunna klara att vara ensam ett dygn, jag menar hjälp, hur ska jag annars klara mig ute i den verkliga världen? Flytta hemifrån, bo ensam? Nej, inte ensam... Om det blir Berlin (vilket ändå känns möjligt/troligt) så har jag ju en pojke som tänker i samma banor som jag. Annars får det väl bli ett ockuperat lesbiskt kvinnohus i Kreuzberg. Inte helt fel.

åren går

Såhär såg jag ut i ettan. En undrar ju... vad hände egentligen?

Åh. Också. Vill dela med mig. Inspirationen och sorgligheten i det vackra/skönheten i det sorgliga:

http://www.youtube.com/watch?v=BqITfERuFc0&feature=related

only just begun

Känslomässig bergochdalbana. Okomplicerad glädje som oförklarligt utbyttes i mild melankoli. Sen var skolan slut och jag flydde till mentalt skyddsrum för att kraschlanda i blommig soffa. Där blev jag klappad på, suckad med och förstådd. Allt jag kunde behöva. (Förutom möjligtvis Finncrisp.) När jag lämnade scenen var jag åtskilliga kilo lättare och två filmer tyngre. Pulp Fiction och Clockwork Orange. Jag kände för lite våld.

Och. (haha) Estradpoeten från igår var på skolan idag.
Jag undrar jag om hon faktiskt råkar gå på Donner? Galet.



Lyssnar på: Ingrid Olava, Juliets wishes

överlevande efter nära-flat-upplevelse berättar

Ett mysig hbt-möte med kaka och fina fina människor. Många kloka tankar och hopp inför framtiden. En skyndning hem till biskops för att äta müsli och havremjölk. Och sedan hetsklippa min lugg. (som bara känns mer och mer rätt) Hasta till spårvagn, leta efter ELDA. Hitta dit. Stå utanför hysteriskt fnissande utan att våga gå in. "Men du får gå först!", "Nej du!". Tills jag tog mod till mig och drog med vapendragaren in. Därinne, inser vi snart, befinner sig en stor del av göteborgs hbtq-kvinnor mellan 20-30. Och det syns. Och vi kände oss verkligen som två små, skrämda femmes där vi satt på golvet, tryckta mot en vägg. Heh.

---------

Sen fick vi lära oss mer om ELDA av två ytterst trevliga tjejer som spelade upp ett litet rollspel. Min naturliga reaktion när det gäller rollspel är "åh. nej." Men detta var ett mysigt sådant med viss självironi = bra. Sen var det en tjej som körde nån slagt poetry slam-liknande tingest. Hon var fin, men generellt har jag svårt för det. Svårt för den entoniga melodin som alla som någonsin har upplevt detta fenomen känner igen. Men iallafall, det verkade vara bra människor och vi skrev upp oss för veckoträffarna. Så fler upplevelser lär följa. Dock så gick vi efter en stund och fnissandes så mycket så vi var en allvarlig trafik/samhällsfara, lyckades vi ta oss till järntorget och 6:an.

En underbar dag. Och vad skulle jag egentligen ta mig till utan dig?

we've got cookies!

Onsdag. Sova till åtta och snooza till nio. Upp, upp och iväg. Eller inte. 

Mina intentioner var att göra idag till en rensdag. (min favoritdag) Plocka, sortera, eventuellt slänga. Så lugnande. Och så nödvändigt för att min kringströdda personlighet inte ska ta över den sista lilla yta jag har att röra mig på. Ibland tänker jag att allt skulle lösa sig om jag hade mer yta, och samtidigt som jag tänker detta hör jag hur fånigt det låter. Det skulle ta en vecka och sen skulle halvfärdiga projekt och kreativa utsvävningar täcka även denna nya lösning. Så här resonerar Winterson kring mitt dilemma:

"Luggage. Heaven or Hell in the here after will be luggage or the lack of it. The ones who recogniced that possessions are borrowed pastimes, will float free through the exit sign, their arms ready to hug their friends, their toothbrush in their pocket."

Kort sagt, sluta samla på mig saker! Att äga är bara oro och en massa kappsäckar att släpa omkring överallt som lilla my säger i pappan och havet. Jag har en vän som jag beundrar betydligt mycket mer än hon nog anar. Hon är min motpol och med tanke på det mentala avståndet mellan oss kan ett närmande bara göra mig gott. Jag kommer aldrig nå dit hon är ändå. Jag vill inte nå ända fram, bara få mitt eget kaos under kontroll. 

Fast jag vet ju att alla har sitt egen personliga kaos, även hon. Men jag har ändå en fast övertygelse om att jag kan nå sinnesfrid genom att sortera min underklädeslåda eller klippa sönder ett nytt nummer av tidningen Vi (för övrigt världens bästa klipp-tidning). 

Nå. Ett annat sätt att känna sig bra är att göra saker för andra. Har jag hört. Därför tänkte jag att, yay! Baka kaka till morgondagens ungHBT-möte=god karma! Och eftersom min kärlek för de nya ettorna inte vet några gränser vill jag att det ska finnas resurser ifall nu en endaste liten etta skulle vilja bli rekryterad till vår personliga armé av queer people. Eh, jag menar, gå med i hbt-gruppen. Så jag gjorde kaka och den blev bra. (kaka a.k.a. gammelmormor Stinas vita kladdkaka med äpplen.) Förutom terminens första hbt-möte ska vi också på vår allra första träff med ELDA imorgon. Men det, är en annan historia.

Mat smakar aldrig så gott som mitt i natten.
Ingenting smakar så gott som filmjölk och havreringar. Och te.
Musik är aldrig så bra som på en blandskiva från en älskad vän.

under ozonlagret

Igår var det nypremiär för årets mest omtalade och skandalomsusade projektarbete. Och visst var det en tjusig föreställning. Fylld av dramatik och spänning. Här kommer några smakprov, tagna av den fenomenala pernilla:

Det känns ganska galet att det är slut. Jag menar, vi har hållit på med denna produktion i snart ett år. Och nu, aldrig mer. Eller rättare sagt, nu ska vi glida in i dimma på nytt i nästa projekt. Divine dekadens! Den fantastiska Cabaret.

I två veckor har vi varit på vild jakt efter manuset till filmen, men utan framgång. Fram tills ikväll! För en timma sen öppnade jag det välsignade mailet från rättighetsinnehavarna med ett bifogat manus. Oh happy day! Dock helt utan å, ä och ö av någon outgrundlig anledning. Men, men. Vi har ett manus, och en samling mycket fina eventuella skådespelare. Åh.

There's no business like show business!

soundtrack: cabaret på svenska (med peter jöback i mitt hjärta)