Det verkar som att jag inte kan gå utanför dörren utan att gå sönder nu för tiden. Borde stannat inne idag, men istället var jag först ute för att upptäcka stadens loppmarknader och sedan på operaföreställning. Det är som att min inre kommunikation falerat totalt. "Stanna inne!" skriker magen, hjärtat, tårkanalerna. Men ben, händer, huvud lyssnar inte alls utan säger ja tack till allt som händer omkring mig. Vill allt, kan allt. Hur blev det såhär? Vill ju bara krypa upp i lämplig famn. Vara liten och utan syfte. Bara självklar.
Men ikväll fick jag en lyckokaka med orden
"Sie haben einen klaren Verstand und finden
sofort Wege aus jedem Problem"
En kan ju alltid hoppas.
1 kommentar:
å, bra kaka. snart: min famn blir din.
Skicka en kommentar