this is the first day of my life

Vissa dagar blir det så tydligt hur tunt mitt sociala skyddsnät är. Hur sårbar min tillvaro är, hur ensam jag känner mig. Det där ovillkorliga, att kunna falla och veta att någon tar emot dig. Det har jag inte här. Tänker på vad en kär vän en gång sa: "besvära ej med din mages plåga, ty hur mår du är en hälsningsfras, inte en fråga". Lite så är det. Det finns inte utrymme för tårar och jag kan läsa något visst besvärat i deras ögon när jag faktiskt berättar hur jag mår. Sen känner jag mig som Filifjonkan som trodde på katastrofer. Lovar mig själv att aldrig anförtro mig åt en Gafsa igen, oavsett hur desperat jag blir. Men sen vet jag att jag inte kan hålla såna saker inne. Tårar är giftiga, eller vad var det han sa? I mig bränner de i varje fall hål.
Idag har jag flyttat. In i mitt efterlängtade kollektiv i Neukölln. Allt är nytt och skrämmande men samtidigt helt rätt och riktigt. Kunde helt enkelt inte stanna längre. Jag har känt väldigt mycket idag, hyperventilerat, gråtit i badrum, ihopkrupen på golvet. Men också burit, halkat, skrattat. För det finns människor i den här staden som bryr sig. Jag vet det. Det är bara svårt att inte längta hem såna här dagar.
Efter det ovillkorliga.
Ikväll sover jag i en ny säng. Ett nytt rum. De säger att jag måste lägga på minnet vad jag drömmer i natt eftersom den första drömmen i ett nytt hem alltid slår in. Hoppas på blommiga koppar, ingefärskarameller och pirr i magen. Väl medveten om att jag bara drömt mardrömmar den senaste tiden..