have you hugged a vegan today?

Kära.
Ikväll skriver jag mitt första beställningsinlägg. Känns riktigt uppfriskande med lite riktlinjer för en gångs skull.. Det var såhär nämligen: för några dagar sen bad en mystisk Mary Lou om lite tips på vad en kan ha för sig här i Berlin, med ledorden vegan, böcker, secondhand, museer och fotokonst. Och naturligtvis tänker jag göra mitt bästa för att besvara hennes frågor. Tänker dock att det blir lite mycket på en gång och att jag nog ska ta det lite i etapper. Allt för att nå en djupare klarhet.
Jag är ju inte själv vegan, bara vegetarian. Det närmaste jag har kommit veganism är när jag var tillsammans med en vegan som tvingade mig att borsta tänderna efter jag hade ätit yoghurt, -or else no kisses! (nämner inga namn..) Men efter vad jag har förstått så är Berlin en mycket bra stad att leva veganskt i. Det finns tillräckligt många alternativa människor här för att det inte bara ska finnas restauranger utan även hela butiker med bara vegansk och vegetarisk mat. Hemsidan berlinvegan har en bra guide till de olika mat- och shoppingställena och även många länkar till div. lokala djurrättsorganisationer. Tyskarna är ju dessutom bäst på ekologisk mat och bio-butiker finns överallt. Dessutom behöver det inte betyda ekonomisk kollaps att välja eko i det här landet, det finns tom. ett stort ekologisk sortiment på Lidl ta mig tusan..
Over and out.

the virgin suicides

Jag sitter i mitt rum. Tända ljus och skrivmaskinsknatter. Ikväll har jag sett the Virgin Suicides. Har velat se den några år nu, men aldrig kommit mig för. Och så hittar jag den här. Så vacker och så passande för min sinnesstämning.. Nu menar jag inte på något sätt att jag är suicidal. Nej, mer klädsamt melankolisk.

Filmen hamnar hur som helst bland stjärnorna i min samling. Definitivt.

måndagen jag tog mig

Idag gav jag mig själv en måndag. För utsovning, tedrickning, listskrivning. För att landa i mitt nya hem. Och för att laga lite riktig mat. Jag har de senaste dagarna levt enbart på bröd, smör och honung. Har helt enkelt varit för ledsen och tung för att orka något annat. I vårt kök finns ett hörn, i det hörnet har jag suttit. Mina fina Mitbewohnerinnen (medboende-innor) har kokat te till mig och klappat på mitt huvud. Men idag har jag gjort linsgryta. Ska kanske baka bröd sen. Kanske. Jag har skrivit brev, bla. ett som jag formulerat i mitt huvud en dryg månad nu. Och tagit foton. Kommer långsamt i fas.

napoljonska

Dagens guldklimpstips: Café Napoljonska på Kastanienallee nummer 43. Förutom stadens finaste servitriser så finns där crepes, våfflor och en inredning helt i pastell. Väl värt ett besök, my lovelies.

ett klart förstånd

Det verkar som att jag inte kan gå utanför dörren utan att gå sönder nu för tiden. Borde stannat inne idag, men istället var jag först ute för att upptäcka stadens loppmarknader och sedan på operaföreställning. Det är som att min inre kommunikation falerat totalt. "Stanna inne!" skriker magen, hjärtat, tårkanalerna. Men ben, händer, huvud lyssnar inte alls utan säger ja tack till allt som händer omkring mig. Vill allt, kan allt. Hur blev det såhär? Vill ju bara krypa upp i lämplig famn. Vara liten och utan syfte. Bara självklar.

Men ikväll fick jag en lyckokaka med orden

"Sie haben einen klaren Verstand und finden
sofort Wege aus jedem Problem"

En kan ju alltid hoppas.

donaustrasse 12

Sitter uppkrupen i min gigantiska säng. Svart te och pepparminstchoklad läker mitt hjärta långsamt. Ikväll har jag gråtit mycket. Men som tur är också pratat mycket, med den fantastiska människan jag har äran att få kalla min syster. Hon kan omöjligen förstå hur stolt jag är över henne, hur mycket jag beundrar henne. Och hur mycket jag älskar henne. Mycket känslor blir det nu, men det kan säkert bortförklaras med någon form av diagnos. Känns som om alla känsloyttringar viker från nån slags norm nu för tiden.. Kanske är det omodernt att visa känslor? Nå, inte i bloggvärlden så klart.
Men där ute.
Hur som helst så har jag samlat mig lite nu. Kollektivet är tomt, en märklig känsla, men passande min sinnestämning. De är verkligen världens finaste människor, de som bor här. Men ikväll känner jag inte riktigt för att på tyska kommunicera den värkande klumpen i min mage. Bättre då te och systerlig kärlek.

this is the first day of my life

Vissa dagar blir det så tydligt hur tunt mitt sociala skyddsnät är. Hur sårbar min tillvaro är, hur ensam jag känner mig. Det där ovillkorliga, att kunna falla och veta att någon tar emot dig. Det har jag inte här. Tänker på vad en kär vän en gång sa: "besvära ej med din mages plåga, ty hur mår du är en hälsningsfras, inte en fråga". Lite så är det. Det finns inte utrymme för tårar och jag kan läsa något visst besvärat i deras ögon när jag faktiskt berättar hur jag mår. Sen känner jag mig som Filifjonkan som trodde på katastrofer. Lovar mig själv att aldrig anförtro mig åt en Gafsa igen, oavsett hur desperat jag blir. Men sen vet jag att jag inte kan hålla såna saker inne. Tårar är giftiga, eller vad var det han sa? I mig bränner de i varje fall hål.
Idag har jag flyttat. In i mitt efterlängtade kollektiv i Neukölln. Allt är nytt och skrämmande men samtidigt helt rätt och riktigt. Kunde helt enkelt inte stanna längre. Jag har känt väldigt mycket idag, hyperventilerat, gråtit i badrum, ihopkrupen på golvet. Men också burit, halkat, skrattat. För det finns människor i den här staden som bryr sig. Jag vet det. Det är bara svårt att inte längta hem såna här dagar.
Efter det ovillkorliga.
Ikväll sover jag i en ny säng. Ett nytt rum. De säger att jag måste lägga på minnet vad jag drömmer i natt eftersom den första drömmen i ett nytt hem alltid slår in. Hoppas på blommiga koppar, ingefärskarameller och pirr i magen. Väl medveten om att jag bara drömt mardrömmar den senaste tiden..

oh well..

Dagen tillbringad i ljuvliga Claras sällskap, först i hennes nyinflyttade lägenhet med läckande rör, mögeldoft och brist på varmvatten och sen på café Napoljonska där det definitivt lönar sig att känna servitrisen.. Våffla med varma körsbär och jag tänker att saker och ting håller på att reda upp sig riktigt förträffligt. Men mer av detta imorgon.
Nu, sovtid.

Love me do, kom till Colours!

Fortsätter gå till Colours tre dagar i veckan, fortsätter trivas. Fick idag frågan om jag kunde stanna för alltid, vilket fick mitt hjärta att ta ett extra skutt. Det är så fint så, nu kan mina kära kollegor mig dessutom så bra så de plockar ut kläder jag kan tänkas vilja ha. Som 60-talskappan som Nikolas hittade åt mig igår. Eller den brandgula sidenklänningen (se ovan) som Nadja lade undan. Kindkyssar, luftpistolsdueller och intima frågor om både sex och samlevnad. Och härom dagen viskades det tom. om en riktig anställning, om än bara deltid. Då skulle jag kunna stanna i mina drömmars stad. Tänk..

borta bra?

Allt snurrar. Människor säger åt mig att jag borde bli bröllopsfotograf. Min mamma säger att "men allt verkar ju så bra på bloggen?" Så var det den där beskurna verkligheten igen. (Censur, censur). Men mina kyssbiljetter är slut och alldeles för mycket lämnat oupprett.
Kanske bäst att hålla sig borta en stund till..