first we take manhattan...

När jag kom till Colours imorse var dörren låst. Först blev jag förargad, förbannade alla festande berlinbor som inte ens kan komma i tid till jobbet. Och sen insåg jag att det ju var jag som var en timma för tidig. Så jag begav mig till det rara caféet som ligger bredvid och beställde in en kopp ingefärste, satte mig ned och skrev. En mycket trevlig start på dagen, som att få en timma i present. Ni vet på samma, ganska irrationella, sätt som en blir sådär jätteglad över den extra vintertidstimman.
Idag var det min sista dag på praktikplatsen och riktigt sorgligt. Som jag nämnt tidigare är människorna där som en stor familj och kärleken vet inga gränser. Det pussas och kramas och anspelas sexuellt på ett helt förtjusande sätt. Kommer definitivt att sakna dem, men vet att jag inte behöver tappa dem egentligen. Det krävs bara lite mer ansträngning. Dessutom kommer jag stanna i samma kedja eftersom jag förhoppningsvis kommer få ett deltidsjobb på Made in Berlin istället, för att kunna få in lite pengar. Men det trevligaste med dagen var att jag köpte med mig allt jag samlat ihop under denna tiden. Väldigt mycket kläder. Och skor. Och väskor. Och hattar. Samt en gigantisk tyllkjol som jag funderar på att ha ikväll när husprojektet Koepi (sen tar vi berlin) firar 20 år. Tänker att det kontasterar fint mot de andra anarkaflatorna...